Originaltitel: Polyfem förvandlad
Författare: Willy Kyrklund
Utgivningsår: 1964
Tryckår: 2002
Originalspråk: Svenska
Sidantal: 100
Förlag: Modernista
ISBN: 91-88748-33-2
När den finlandssvenske författaren Willy Kyrklund gick bort i somras upptäckte jag ett av många hål i min litterära bildning. Jag hade givetvis hört talas om honom, men jag hade inte läst något av honom och hade heller ingen större koll på vem denne hyllade författare var. En sak hade jag dock förstått: hans författarskap var betydelsefullt. När jag nu har läst Polyfem förvandlad kan jag hålla med och veta varför, men jag är inte säker på att romanen föll mig riktigt i smaken.
Polyfem förvandlad är, precis som Anne Carsons Autobiography of Red och Theodor Kallifatides Herakles (samt många andra verk, förstås), en nytolkning, omskrivning och vidareutveckling av antikens myter. Kyklopen Polyfemos råkade i Homeros Odysséen ut för Odysseus list när denne med sin besättning gick i land på jättarnas ö. Inte ont anande började Polyfemos smaska i sig människorna, men Odysseus söp jätten under bordet, gjorde honom blind och försvann ifrån ön med de få överlevande. Polyfemos gästspel i Odyssén slutar här, men i Polyfem förvandlad stannar Willy Kyrklund hos jätten och virvlar vidare i den mytiska världen samtidigt som orden ”Alla ord, när handling fattas, äro dåraktiga och tomma” ekar genom berättelsen.
Jag kan inte säga att jag förstår allt jag läst, inte heller att jag känner någon större saknad av att inte göra det. Polyfem förvandlad är ingen enhet utan ett splittrat verk vars hemligheter kanske skulle avslöjas av en än närmare läsning än den jag gjort. Det är inte heller det som intresserar mig med boken, nej, det är språket och auktoriteten som det presenteras med som är det som berör mig starkast. Inte heller det är dock lätt att beskriva. Det är en salig blandning av perspektiv, avsändare och mottagare, och inte heller språket visar sig vara en enhet. Gemensamt för hela texten är, som Andreas skriver i sitt inlägg ”Om läsning” på Labyrinter där han inleder med ett citat från Polyfem förvandlad: ”Det känns som stolta, upproriska fraser, gjorda för att yttras självsäkert och öppet. Gjorda för att yttras högt.” Jag läser visserligen inte högt, men jag översköljs av samma känsla. Det är mäktigt.
Men utöver den språkliga ackuratessen lämnas jag tyvärr ganska oberörd och romanen försvann snabbt ur mitt medvetande efter att jag lagt ifrån mig den. Jag kommer dock läsa mer av Willy Kyrklund och hoppas då att de andra verken ger ett mer bestående intryck.