Carol Adlam
112 s. Jonathan Cape 2024 (2024)
Jag har en ovana att i lugna stunder på jobbet slösöka i katalogen för att se vad för nya serier som har köpts in och därmed kanske hitta något spännande jag annars inte hade sett. Inte sällan fastnar blicken på en titel, ett namn, en framsida och jag lånar hem boken på vinst och förlust. En sådan serie var brittiska Carol Adlams album The Russian Detective, en titel som nu för tiden inte har så många positiva konnotationer, men som här visar sig vara något jag inte hade förväntat mig.
Året är 1876 och det vankas bröllop i den ryska societeten. Journalisten Charlotta Ivanova Feniksova blir utsänd till Nowheregrad för att bevaka tillställningen. Sänd hem, visar det sig, för Charlotta flyttade en gång därifrån i hopp om att aldrig komma tillbaka, men nu är hon här och får göra det bästa av situationen. Då hittas bruden död, den diamantprydda tiaran stulen och alla bröllopsgästerna får frysa fast på sina platser under tiden utredningen pågår. Charlottas alter ego Charlie Fox får här möjlighet att kliva fram och bidra med sin slutledningsförmåga eller åtminstone lägga sin näsa i blöt.
Adlam tar inspiration ifrån de ryska klassikerna, men där dessa i regel är något så fruktansvärt pratiga och omständliga är The Russian Detective närapå snopet rakt på sak. Charlottas/Charlies snokande i sina gamla sällskap bjuder på många turer fram och tillbaka med den queera och mycket charmiga huvudpersonen i centrum. För berättelsens skull hade The Russian Detective tveklöst kunnat och kanske behövt vara åtminstone dubbelt så lång. Ibland går det lite väl fort och som läsare hinner jag knappt vänja mig vid de nya upptäckterna innan vi kastar oss vidare över nästa. Samtidigt förstår jag varöfr det är som det är.
Adlams bilder går oftast i blåsvart och vitt med inslag av grönt och gult, rött eller sepia där situationen kräver det. Det är en lekfull, lätt överdriven stil som är lätt att uppskatta för varje enskilt pennstreck. Här och där bryts det av till något annat, ett tidningsuppslag, en skissartad schematisk serie som lätt kunnat hittas i en sedelärande barnbok anno 1880, en faksimil av ett dansprogram och den snudd på hypnotiserande lanterna magica-sekvensen. Det är ett upplägg som jag är oerhört svag för men som jag förstår kan göra arbetet snudd på oöverstigligt utan en slutpunkt.
Helhetsintrycket blir dubbelt och jag tycker nog att det hade varit en starkare bok om de magiska bilderna, det fantasifulla uttrycket också fått en berättelse som lämnat större avtryck. Det är möjligt, till och med troligt, att The Russian Detective också är en homage till Tintin vilket hade varit svårare om boken varit längre. Oavsett vilket så kommer jag hålla utkik efter fler böcker om Charlie Fox.