För den ovetande tycks skåpbilen åka planlöst genom natten. Ur megafonen på taket hörs Niklas (inte särskilt subtilt, men sådana som han arbetar sällan så) röst och den ekar mellan husväggarna. Budskapet är illa dolt, men eftersom bilen aldrig stannar har få fått höra allt han har att säga. Galenskapen, för det är nog så man bäst beskriver den, är en fråga om moral, hävdar Niklas.
Det hela är inte helt okomplicerat.
För de som sover är upplevelsen en odyssé bland mardrömmar, stressande och tryckande, och när morgonen sedan kommer vaknar de kallsvettiga och förvirrade, övertygade om att de glömt något, men kan för sitt liv inte minnas vad.
För de som är vakna, däremot, för de som svävar i limbo mellan den vakna världen och drömmarnas land, hörs några ord, kanske en hel mening från gatan utanför. De hinner knappt reagera, än mindre uppfatta vad som sagts, innan ljudet är borta och nattsömnen förstörts. Morgonen efter läser de morgontidningen noga för att få en ledtråd om vad det kan ha varit, men det står ingenting. Hans existens är knappt märkbar, men ändå är han så närvarande.
Att genomskåda spektaklet hjälper inte, för Niklas försvinner nästan lika fort som han dyker upp och då står man där och omedelbart börjar glömskan rycka och slita för att bereda väg inför nästa år, vid samma tid, då karnevalen kommer igen, större och ivrigare än året innan. Större och ivrigare än någonsin tidigare.
Du gör bäst i att se upp, helt enkelt, och låta bli att sura eller gråta. För Niklas kommer till stan, vare sig han är önskad eller ej.