Få saker är odelat positiva eller negativa, speciellt inte när man pratar om en sådan lång tidsrymd som ett år. Efter berg-och-dalbaneåret 2010 sade jag och en vän, halvt på skämt, halvt på allvar – som det så gärna är med förutsägelser och vidskeplighet – att 2011 var året allt skulle hända. Nog hade vi rätt alltid, men inte alls på det sätt vi menade då. Vad vi menade var snarare att saker skulle bli stabila och bra, men riktigt så blev det inte. Istället har vi båda tumlat runt duktigt, men det är inte min sak att berätta om något annat än mitt år.
2011 var året som började med att jag genomgick kanske det svåraste jag varit med om, men samtidigt lyckades resa mig erfarnare och kanske starkare än tidigare (”Om att låta trollet spricka i solen”).
2011 var året jag hann få nästan samma jobb, två gånger, och faktiskt gjorde mig förtjänt av det. Det var också året jag övervägde att tacka ja till en ordförandenominering, men slutligen avböjde.
2011 var året jag inte skrev klart min roman för andra året i rad, men å andra sidan började lära mig stå på händer, åka enhjuling och spela gitarr. Det var också året jag trotsade svindeln och dök.
2011 var året jag hann promenera i skogen (”Från Vidingsjöskogen till ett paradis på jorden”), i minnena (”Om min söndermark”) och i Berlin (”Om vad jag ser när jag ser Berlin”).
2011 var året jag började twittra (@ackerfors) och hitta nya sätt att engagera mig, även om det är oklart vilken ordning de kom i.
2011 var året jag på allvar förstod styrkan i spel och började utforska dess potential (”Spel kan förbättra verkligheten och världen”), samt en gång för alla förstod romantiserandets poäng.
2011 var året min katt diagnostiserades med kronisk njursjukdom.
2011 var året jag förlorade en bror (”Om att förlora en bror”).
2011 var året jag gjorde tusentals misstag, men kanske även ett och annat rätt.
As for the future, your task is not to see it, but to enable it.
– Antoine de Saint Exupéry
Så är det.