Tre år. Ungefär så lång tid tog det från de första trevande orden tills dess att jag idag skrev slutet på det som blev min första färdiga roman, Gudsförgäten. Då visste jag precis var den skulle sluta och vad det skulle handla om, men nu kan jag se att ambitionen då mer stakade ut en riktning än ett mål. Det har överlag varit ganska mycket så i mitt liv, särskilt de tre senaste åren.
Gudsförgäten består av ungefär hundratusen ord, femhundratusen tecken och hundrasjuttio A4. Det är tre år av ineffektivt arbete. Vissa dagar skrev jag tvåtusen, tretusen ord, andra fick jag nöja mig med tvåhundra. De allra flesta dagarna skrev jag inget alls.
Arbetet har varit som en berg-och-dalbana och vid fler tillfällen än de flesta i min närhet stått ut med har jag varit nära att ge upp. Samma personer i min närhet har också varit anledningen till att jag faktiskt inte gav upp. För det är jag er evigt tacksam.
Romanen handlar på ytan om en person som blir inkallad och skickad till fronten i ett krig som utkämpas i ett land som skulle kunna vara Sverige. Krigets realitet blir för mycket för huvudpersonen och hen deserterar, flyr genom minnen och berättelser mot ett avslut. Skrapar man lite på ytan är det en roman om vad man kan lita på, vad som är sant och vad som bara är en bra historia. Vår värld rymmer både tvivel och övertygelser, inte alltid på ställen där de passar bäst, helt enkelt.
Vad händer nu?
Jag vet inte. Jag har aldrig kommit såhär långt tidigare. Först och främst ska den få vila några dagar, liksom jag – jag är pissförkyld – och sedan kommer jag att läsa igenom den och redigera en del. Jag har medvetet valt att vänta med redigeringen för att det inte ska sluta som så många gånger tidigare: sönderredigerat. När det är klart antar jag att jag kommer skicka den till något förlag i hopp om att de ska tycka den är lika bra som de som fått läsa den tycker. Dessutom har jag fler romaner som ska skrivas. Fler artiklar, fler essäer. Fingrarna kliar.