Martin Ackerfors

För ett år sedan gav vi oss iväg, jag och min fästmö, på en resa genom Sydamerika. Jag skrev ”Om två månader i Sydamerika” och trodde att tankarna var formulerade, och så är det kanske. Det är en uttömmande artikel med ett lyckligt slut.
     Ändå går det inte en dag utan att jag tänker tillbaka, längtar tillbaka till någon del av resan. Oftast Peru.
     Jag försöker förstå varför. Att en så speciell resa (med mina mått mätt, åtminstone) skulle lämna outplånliga intryck är knappast något att höja på ögonbrynen över. Samtidigt är jag överlag i stort sett glad över min tillvaro och de äventyr som väntar. Jag har ingen som helst lust att fly, inte ens från vardagen, kölden eller julen. Inte ens när det blåser kallt, vilket det ju gör emellanåt, vill jag ge mig iväg.
     Det här är något annat.
     För precis ett år sedan packade vi för fullt och gjorde vårt bästa för att sova, utan vidare resultat. Vid midnatt skulle vi åka mot Arlanda och allt var så spännande att det inte fanns på kartan att råka somna någonstans om man inte verkligen ville. Läsk och färdgodis fanns med och satte på något sätt standarden för övriga resan (där kosten, kändes det stundtals som, enbart bestod av läsk och godis). Flyget lyfte och landade och lyfte igen och snart var vi på plats i Quito, Ecuador, där allting var något annat än hemma, men ändå bekant på något vis.
     Från att vi landat där till att vi var tillbaka hemma var jag i princip omöjlig att nå om jag inte själv ville det (och knappt då). Till skillnad mot vad jag trodde på förhand drabbades jag inte av någon abstinens. Det var lite störande att inte kunna meddela mig snabbt med folk, men det gick ändå. Behovet att vara ständigt uppkopplad, nåbar, tär på en sådan som mig, som å ena sidan behöver människor, å andra sidan i lika stor utsträckning behöver ett eget utrymme. Kanske är det lugnet jag saknar?
     Kanske är det ljuden, färgerna, dofterna och känslan av att vara just där och då. Att se något annat än samma gamla gator och besvara samma gamla frågor. Kravlösheten är förstås en effekt av att jag var där som turist och skulle jag stannat längre eller inte haft någon reskassa att nyttja, hade kanske min upplevelse varit en annan. Samtidigt tror jag att jag hade klarat mig rätt bra på vissa av platserna vi var på.
     Jag lämnade något kvar i Sydamerika, ett ankare som ibland bara ger mig trygghet och väcker minnen, och som rycker och sliter när det stormar. Måtte ankarkättingen hålla. Dessutom tog jag med mig något hem. Jag vill inte kalla det ödmjukhet, snarare en känsla av lugn som kommer av att det finns fler platser på vår jord där jag inte känner mig vilsen.
     Jag kommer inte kasta mig på nästa flyg tillbaka, men någon gång vill jag se den delen av världen igen. Tills dess tänker jag tillbaka, längtar tillbaka. Oftast till Peru.