Det var länge sedan jag hänfördes av ett spel. Möjligen var det Portal, eller kanske Braid, men annars har det varit skralt på en punkten. Ända tills jag spelade Brothers — A Tale of Two Sons (2013), det vill säga.
Spelet var en snackis när det kom, mångfaldigt prisbelönat och med en allt annat än okänd upphovsman. Josef Fares, annars mest känd för filmer som Jalla! Jalla! och Kopps, kastade sig in i spelbranschen med en idé som inte liknade något han gjort tidigare.
Brothers handlar om två bröder — Vad annars? — vars mamma drunknade när den yngsta brodern inte lyckades rädda henne och vars pappa nu ligger sjuk, mer eller mindre på dödsbädden. Bara de kan rädda fadern, men då måste de hämta vatten ur något som kan liknas vid ungdomens källa, långt, långt bortom berg och dalar. Tillsammans ger de sig iväg genom ett höstgult sagorike där allt är möjligt.
Estetiken och stämningen är som tagen ur det som är bra med Bröderna Lejonhjärta och Ronja Rövardotter (jag är inte alltid så förtjust i Astrid Lindgrens figurer och intriger, men atmosfär, det kunde hon). Hunden som vaktar åkern är lika mycket hot som branter och vattendrag, och kanske finns det okända väsen i skogen? Man ges tid att bara njuta av omgivningarna, förundras av detaljerna, och det beror mycket på att inlärningskurvan är obefintlig. Kontrollerna är snudd på löjligt simpla. Du styr ena brodern med högra halvan av handkontrollen samtidigt som du styr andra brodern med vänstra. Du kan röra dig, snurra kameran och interagera med saker och personer. Det är allt.* Det lämpar sig väldigt väl för detta plattforms- och pusselspel (som till utformning påminner en del om flerspelarläget i Portal 2, men det är en parentes).
Hänförd, blir jag, som sagt. Det är enkelt att sätta sig in i spelet och man känner för bröderna som till en början kanske ser det hela som ett äventyr, där allvaret är en skugga i fjärran. Gradvis blir både omgivningen och deras sinnen mörkare, världen farligare och jag mer fängslad. Jag kan knappt släppa handkontrollen och kanske är det tur att spelet inte är längre än vad det är. De lyckas berätta en fantasirik historia på de timmar de tar att spela igenom det och när jag väl, motvilligt, stänger av spelet efter att eftertexterna rullat färdigt känner jag mig på något sätt rikare.
För dryga hundralappen kan man knappt önska sig något annat.
* Jag antar att det skiljer sig åt något mellan plattformarna. Jag spelade på Playstation 3, men det finns även till XBox 360 och dator (Windows).