Martin Ackerfors

En man med ekonomiska muskler och stora planer kommer till en ort, lika mycket för att inspektera som för att se till att inget så oviktigt som invånarnas vilja eller samhällets bästa kommer emellan honom och visionerna. Hand i hand med näringsliv och politiker sopar de banan för att de ska kunna maximera sina egna vinster. Känns det igen?
     I Tage Danielssons Äppelkriget från 1971 är det Jean Volkswagner (Per Grundén) som vill etablera ett Deutschnyland på Österlen, ivrigt påhejad av lokaloligarken Tore Gustafsson (Sten Kärrby) som råkar äga i princip alla företag på orten, och hans fru Kerstin Gustafsson (Yvonne Lombard) som är kommunstyrelsens ordförande, men inte mycket har hänt på de dryga fyrtio åren som passerat sedan filmen hade premiär. Idag är spelplanen större, insatserna högre och varorna andra (skola och välfärd, någon?) och givet att Äppelkriget är satir är det märkligt att man inte uppfattar nutidens ledare som mer än marginellt mer subtila än filmens motsvarande.
     Särskilt kommunstyrelsens ordförande får mig osökt att tänka på alla arenabyggen, köpgallerior och infrastrukturrevisioner, alla de monument över lokalpolitikens hybris som uppförts för att några ska kunna tjäna storkovan och andra ska kunna se de överdimensionerade pjäserna och känna att de lämnat ett avtryck. Vilket avtryck det är tycks inte spela någon roll, inte heller med vilka medel de uppförts. Ett helasfalterat rekreationsområde som Deutschnyland är inte mycket värre än en nationalarena som behöver fyllas varje kväll i många, många år för att ens komma i närheten av att betala tillbaka kostnaderna, kostnader som betalats till kompisarnas byggföretag.
     Samtidigt är det kanske i det stora hela något mildare än det som inte renderar några synliga bevis på storhetsvansinnet och korruptionen.
     När vården och skolan säljs av politiker till deras vänner är tillvägagångssättet detsamma, men kvar är det snarast ett hål som lämnas och hålen är svåra att peka på, ett flyktigt bevis på att något — emellanåt oklart vad — tagits ifrån oss. Pengarna som bara sipprar mellan fingrarna är inte indicier nog, tydligen, och lobbyister som Sten Wall (Gösta Ekman) serverar snömos och lovar stort utan minsta krav på leverans.
     I sagan, som Äppelkriget ändå är, gör ett lokalt småföretagande gemensam sak med en orolig ortsbefolkning och lyckas driva de korrupta på flykten, mycket tack vare jättar, skogsrån, älvor och magi. Någon liknande utveckling verkar vi inte få se i verkligheten och kanske är det därför filmen lika väl skulle kunna vara en kommentar till den pågående utförsäljningen av vårt gemensamma som en aktuell beskrivning av år 1971.