Monika Fagerholm
488 s. Bonnier Pocket, 2011 (2005)
Det är sent 1960-tal och höst till råga på allt. Den amerikanska flickan, hon som pratar så konstigt (”Ingen kände min ros i världen utom jag.”), hittas drunknad i Bule träsket och hennes vän Björn från Trakten har hängt sig. Det är inte riktigt dem det handlar om, men det är där historien börjar.
Berättelsen handlar om Doris Dag & Sandra Natt, bästa vänner och fantasirika som få. De leker den amerikanska flickan, de leker leken där Sandras mamma Lorelai Lindberg rymmer tillsammans med sin älskare Heintz-Gurt, allt medan Sandras pappa Ålänningen festar på grisigaste vis tillsammans med sina jägarvänner på ovanvåningen. En normal uppväxt? Nej, ingenting är normalt i Trakten där Bule träsket, Andra Udden, Första Udden och huset i den dyigare delen av skogen ligger. Inte ens i staden vid havet blir det någon ordning på sakernas tillstånd.
Berättelsen handlar om att växa upp, med allt vad det innebär av äventyr och tristess, kärlek och svek och i bästa fall överlevnad. Över de nära femhundra sidorna gör Monika Fagerholm (f. 1961) allt hon kan för att visa hela spektrat av känslor som det innebär att växa upp och trots allt elände som Den amerikanska flickan ändå innehåller. Med en god dos humor, mycket värme, språklig akuratess och en berättarglädje som för tankarna till författare som Gabriel García Márquez (vilket inte vill säga lite, han är trots allt en av mina absoluta favoritförfattare) blir Trakten och dess invånare lika komplexa, irrationella och ensamma som folk är mest, och deras liv blir lika magiska som de förtjänar.
Den brutna kronologin och att mycket lite egentligen är dolt för oss läsare förstör på intet sätt den spänning som ändå finns i boken. Tvärtom är det ett verktyg Fagerholm nyttjar mästerligt för att få läsaren att vänta, längta och fasa över vad som komma skall. Det snudd på fragmentariska kan till och med vara en nödvändighet för att skriva en bok som Den amerikanska flickan. Jag själv suger åt mig hennes lösningar och berättarknep så gott jag kan, för emellanåt är det här boken jag önskar att jag skrivit.
Monika Fagerholm belönades med Augustpriset för Den amerikanska flickan och det gläder mig något oerhört. Inte bara det att boken i sig är bra, men det här är den typen av böcker, de som är något långt utöver det vanliga, som förtjänar att uppmuntras och belönas. Och, givetvis, läsas.