Assia Djebar, i översättning av Ingvar Rydberg
284 s. Leopard Förlag, 2010 (1985)
I Kärleken, kriget tar Assia Djebar (f. 1936) med oss till födelseland Algeriet. Med en rad röster leder hon oss genom ett 130 år långt kolonialt förtryck, från det att Frankrike ockuperade landet 1830 tills dess att landet blev fritt i början på 1960-talet. Hon inleder med en i det närmaste vetenskaplig redogörelse för, inte så mycket händelseförloppet vid belägringen av den ”ointagliga staden” Algiers, som beskrivningarna av det. Hon kommenterar historieskrivningen som vinnarna, västvärlden om man så vill, sysslat med, på följande sätt:
Deras ord, nedpräntade i böcker som nu ligger bortglömda på bibliotek, ger, ja bokstavligen bjuder ut en monstruöst konstruerad verklighet. Den främmande värld, som de tränger in i nästan sexuellt, jämrade sig oavbrutet i tjugo-tjugofem års tid efter den ”ointagliga stadens” fall. Dessa moderna officerare, dessa så välutrustade aristokratiska ryttare i spetsen för tusentals infanterister från olika håll, dessa korsfarare i ett kolonialt sekel fyllt av så mycket skrik och larm, njuter av detta intensiva buller, tränger in i det som vid en deformering. Afrika erövras men kan inte tiga om sin vägran.
Vid sidan om redogörelserna står berättelsen om Lla Zohra, en kvinna som på samma gång var mitt i motståndsrörelsen som definitivt utanför. Som mor till söner som anslöt sig till kampen mot Frankrike är hon ett självklart stöd för dem, både hjälper och gömmer, men som kvinna har hon ingen formell roll bortom familjebanden. Konsekvenserna får hon trots det lida av och hennes hus och hem eldas vid ett flertal gånger ner av de franska soldaterna. Genom Lla Zohras ord berör Djebar frågan om kvinnors roll i de patriarkala strukturer som råder i Algeriet (och som vi alla vet existerar princip världen över). Hon fördjupar det ytterligare genom sin egen röst, mer eller mindre självbiografiska avsnitt om sin egen uppväxt i koloniala Algeriet. Hon berättar om de första kärleksbreven hon skrev, hur hon bröt sig ur den roll som hon som dotter förväntades ha och om hur hennes föräldrar visade att de älskade varandra.
Som postkolonial författare, kvinna, muslim, invald i franska akademien, utbildad i väst brottas hon med frågor om språklig och kulturell identitet, och där sällar hon sig till en lång rad författare som skriver om liknande erfarenheter. Även här beskriver hon sina upplevelser och funderingar med skärpa.
Att tala om sig själv utan att bruka förfädernas språk innebär att blotta sig, men inte bara för att träda ut ur barndomen utan för att definitivt gå i exil. Även ett tillfälligt avläggande av slöjan blir, som min arabiska dialekt tydligt uttrycker det, verkligen att ”blottlägga sig själv”.
Alla dessa spår och berättelser kan tyckas vindlande, men Djebar lyckas i Kärleken, kriget väva ihop Frankrikes erövring med sina egna frågor om identitet på ett naturligt sätt och därför blir boken både relevant oavsett vilken utgångspunkt man som läsare har och bildande när den löser upp gränserna mellan de till synes vitt skilda temana.