Aguirre — Guds vrede
Regi: Werner Herzog
93 minuter. 1972
Grizzly man
Regi: Werner Herzog
103 minuter. 2003
Av en slump råkade jag se Werner Herzog-filmerna (f. 1942) Aguirre — Guds vrede och Grizzly man tätt inpå varandra och trots att de skiljer sig mycket åt, inte bara med de dryga trettio åren som gått mellan premiärerna, har de beröringspunkter kring människans natur (om man nu kan prata om en sådan).
I Aguirre — Guds vrede leder Gonzalo Pizarro (Alejandro Repullés) sina conquistadorer och förslavade ursprungsamerikaner genom Anderna på jakt efter det mytomspunna El Dorado. Allting tycks gå fel för den enorma expeditionen, så när Pizarro vänder om bereder han väg för Lope de Aguirre (Klaus Kinski) och hans maktlystnad. Filmens titelperson står till en början i bakgrunden men ju längre ner för Amazonfloden de kommer, desto mer hamnar hans girighet och maktlystnad i centrum.
Aguirre — Guds vrede utspelar sig på 1500-talet och är mycket löst baserat på historiska händelser. Egentligen är det oviktigt, för berättelsen och eländet är mycket trovärdigt och rullas fram i ett mycket makligt tempo som ger utrymme för både hopplöshet, skickligt skådespeleri och fantastiska miljöer.
Grizzly Man är en dokumentär om filmaren och björnrättskämpen Timothy Treadwell (1957–2003) som levde tretton somrar med grizzlybjörnarna i Katmai Nationalpark i Alaska innan han till slut blev uppäten av sina grannar. Genom Treadwells egna hundratals timmar av film och intervjuer med anhöriga och experter ger Herzog en hel bild av ett livsöde som i många avseenden var tragiskt långt innan olyckan till slut var framme.
Även här arbetar Herzog med ett lugnt tempo som är mycket effektfullt. Utan överdrift kan man även konstatera att grundmaterialet är av hög dramatisk kvalitet. Vi ser hur Treadwell, med björnar och Alaskas häpnadsväckande natur som fond, å ena sidan förklarar björnarnas beteende, å andra sidan deklarerar sin kärlek till djuren och, vad som skulle utvecklas till, hat mot mänskligheten.
I båda fallen leder huvudpersonernas blinda drivkraft dem och deras följeslagare utför en väg som blir i det närmaste omöjlig att avvika från. I Aguirre — Guds vrede manar han på sina mannar trots att alla odds pekar emot dem. Erövrandet i sig, även om de inte hittar något El Dorado, är huvudsaken. För varje meter nerför floden blir mer och mer land deras, i den våldsamma och inhumana värld som kolonisationen tog med sig. Att han riskerar sin dotters liv står inte i vägen för målet, och med hänvisning till Cortés och Mexico fortsätter Aguirre tills dess att han är ensam kvar med aporna som plundrar flotten.
Treadwell valde björnarna framför alkoholen, ett val som säkert tycktes enkelt till en början. Driven av kärleken till djuren gav han sig ut i det som för många andra skulle kallas total ensamhet, men som för honom blev en väg till ett sammanhang. Han pratar med björnar, omger sig med rävar där räven Timothy blir hans bästa vän. Allt eftersom märker man att det är något som skaver (alldeles utan att man ifrågasätter hans mentala hälsa). Paranoian och hatet mot mänskligheten pyr under den väna, älskande ytan.
I både Aguirres och Treadwells berättelser blir deras underliggande drivkrafter snarare ett hinder för att de ska lyckas i sina föresatser (hur avskyvärd den än må vara i Aguirres fall). Girigheten stoppar lugn och metodiskhet i erövringarna, hatet stoppar möjligheten att skydda och sprida kunskap om björnarna.
I ett större perspektiv kan både Aguirre — Guds vrede och Grizzly Man tjäna som goda exempel för hur idealism övergår i fundamentalism. Kan vi lära oss något? Kanske, men vi vet av erfarenhet att när transformationen väl är gjord är vägen tillbaka mycket lång.