Simon Stålenhag
128 s. Fria Ligan, 2014 (2014)
När jag var liten, där någonstans i början av 1990-talet, bodde jag i ett hus i Krokek. Området var hela min värld och vi åkte BMX i grusgropen på andra sidan järnvägen och på skogsstigarna runt scoutgården, och kanske var vi jagade av någon best från en annan tid eller dimension. Då och då stannade glassbilen till, och på andra sidan gatan från barndomshemmet stod en stor grå kub och surrade. Det var visserligen bara ett elskåp, men där någonstans förstår jag precis var Simon Stålenhag har hittat inspirationen till bilderna som nu givits ut under namnet Ur varselklotet.
Stålenhag blev en snackis 2013 då hans bilder började spridas så sakteliga i sociala medier. Bilderna på hemglassbilen som omringas av dinosaurier, roboten som närmar sig polisbussen och de Televerketliknande fordonen tycktes väcka en enorm dos nostalgi hos oss som växte upp på slutet av 1980- och början av 1990-talet. Det var de sista spåren av folkhemmet som på något sätt fick nytt liv, en ny dimension, när de kryddades med robotar, konstig teknik och en och annan urtidsödla. Kontrasten mot vad vi mindes var nog inte så stor ändå.
Liksom innan boken släpptes står sig bilderna bäst på egen hand. I Ur varselklotet ges de ett sammanhang i form av kortare textstycken, något som egentligen inte behövs. De förstör verkligen inte helhetsintrycket, men bidrar inte heller med något signifikant, inget som skänker bilderna någon ny dimension, och personligen hade jag nog hellre sett fantasieggande bildtexter än förklaringar till hur magnetrindiskar fungerar, samtidigt som den slumrande rollspelaren i mig gnuggar sina händer. Oavsett vilket har jag svårt att slita mig från Ur varselklotet och äventyrslustan som man kan skymta däri.
Bilderna får mig att tänka på Banksys verk där han kryddar klassiskt landskapsmåleri med moderniteter: övervakningskameror, nedklottrade bilvrak och informationsskyltar. Stålenhag skapar ett sidouniversum där Kalla kriget drog med sig en teknikoptimism vars största effekt kanske var den partikelaccelerator som byggdes i Stockholms skärgård och forskningen där gav stora innovationer. Trots det verkar Sverige inte ha kommit undan nyliberalismens härjningar och vardagsrealismen är kanske det som gör starkast intryck på mig.
Stålenhag är en fruktansvärt kompetent konstnär som behärskar både landskap, fantastik och vardagsmotiv (i boken finns en av de aptitligaste bilderna jag sett på blodpudding med lingonsylt). Jag känner mig tacksam över att han tagit sin förmåga och med sådan precision målat precis vad jag, kanske min generation, saknat, när skolgårdarna far allt längre bort och barndomens drömmar sakta falnar.