Patrick Modiano, i översättning av Anne-Marie Edéus
252 s. Norstedts, 2014 (1978)
Nobelpristagaren Patrick Modiano (f. 1945) har benämnts som en minnets konstnär. I Nätternas gräs som jag recenserade i slutet av förra året syntes det klart, men i De dunkla butikernas gata dras det i någon mån till sin spets.
I denna pastisch av en spänningsroman ska bokens huvudperson Guy Roland försöka att reparera sviterna av en minnesförlust som suddat ut flertalet av de senaste åren. Den detektivbyrå han arbetat på ger honom en del hjälp, men i första hand tvingas han lita till sin egen tur och slutledningsförmåga. Varje pusselbit i gåtan är en följd av ett möte med någon som kanske, eller kanske inte, var en del av huvudpersonens förflutna.
Som spänningsroman finner jag den dock otillfredsställande. Såväl grundförutsättningen som komponenterna lovar gott, men ibland hamnar huvudpersonen snarast på ett rullband bortom kontroll och när upplösningen väl förväntas komma blir det tyvärr ganska tomt. Istället är det framförallt två saker som gör De dunkla butikernas gata läsvärd:
Dels diskuterar Modiano genom sin huvudperson frågan om vad det gör med en person att inte veta vem hen är. Guy Roland är osäker och passiv med personlösheten som anledning, och även om man inte behöver dra det till sin spets genom totala minnesförluster, finns det lärdomar att dra. När en del av ens person rycks undan, ett jobb, en relation, en del av ens självbild, så lämnar det tomrum. ”Varför skulle en så enkel sak som att slå ett nummer på telefon vara något svårt och skrämmande för mig?” frågar sig huvudpersonen, och egentligen är det inte så konstigt. Vad säger man när någon svarar? Kan man lita på det man säger? Kanske hade frågorna förtjänat än större utrymme.
Det andra är alla dessa möten. Persongalleriet i De dunkla butikernas gata är, bortsett möjligen från huvudpersonen, alldeles härligt excentriskt. Det påminner mycket om de vi möter i bröderna Coens filmer, med en lätt paranoid barpianist, en trädgårdsmästare som bor kvar i ett gammalt stall på gården som i övrigt belagts med kvarstad, eller ex-jockeyn på den flamländska jockeybaren. Det är tokigt och färgglatt och en av bokens största behållningar vilket får mig att dra en slutsats: rent litterärt är jag inte särskilt imponerad, språkligt blir den ibland ytterst banal, men såväl handling som personer tror jag skulle lämpa sig väl som film (gärna regisserad av ovan nämnda bröder). Några böcker av Modiano har redan filmatiserats och kanske finns det hopp om att De dunkla butikernas gata kan gå samma öde till mötes efter nobelprisutnämningen.