Moa Svan
173 s. Leopard förlag, 2015 (2015)
I måndags spelade det riktiga landslaget sin premiärmatch i fotbolls-vm. Hela världen tittade på och efter en positiv öppning och 2-0 i halvtid mot Nigeria, vände det och de tappade till 3-3. Inte den inledning det riktiga landslaget ville ha, men än är det inte över. Allting tyder på att den bollen aldrig kommer sluta rulla.
I Det riktiga landslaget skriver Moa Svan (f. 1986) om fotboll, om en sport som utövas av miljontals människor, men där det görs stor skillnad beroende på vem det är som spelar. Är det inte mästerskap ligger fokus helt och hållet på herrarnas landslag och liga, trots att det riktiga landslaget och damallsvenskan tillhör världens absoluta toppskikt. Det visar sig naturligtvis snart att det, trots att allt det handlar om är idrott, inte är prestationerna som står i centrum.
Det är väldigt tydligt när man läser nyheter om fotboll, där det både i mängd och i sättet att rapportera skiljer sig väsentligt åt. Herrarna får större uppmärksamhet, även när de faktiskt inte spelat, och målas oftare upp som hjältar, giganter och monster. Om världsstjärnorna i det riktiga landslaget är det mindre rapportering, sakligare rapportering (vilket skulle kunna föda en annan diskussion, om vilken sorts sportjournalistik vi vill ha) och i regel behöver de alla förhålla sig till Zlatan.
Än mer tydligt är det kanske för utövarna, åtminstone tjejerna som uppfattat att träningstiderna inte är av Gud givna. De ges inte samma chans, varken resurser eller tider, men kämpar ändå på. I vissa klubbar har något så radikalt som att det lag som ligger bäst till får välja träningstider först. Prestationen i centrum, således.
Men redan sedan damerna började organisera sitt fotbollsspelande har de mött motstånd, av varierande sort. Att fotboll skulle vara fotboll oavsett vem som utövar det tycks ha varit en så orimlig tanke, och är det väl till viss del fortfarande, att alla till buds stående medel använts för att jaga bort dem från planerna. Trams om att damfotbollen inte skulle vara lönsam (jämfört med vad? Herrfotbollen? Svan visar med all tydlighet att den jämförelsen inte får herrarnas bollspel att framstå i särskilt bra dager) och att det skulle vara fysiologiska skillnader som gör kvinnor olämpliga att spela fotboll drogs fram som argument. Varje steg damfotbollen tar mot en mer jämställd sport tycks föranleda vansinniga motreaktioner.
När EASports nyligen släppte nyheten om att man äntligen kan spela med damlag i FIFA-spelen (det tog bara 23 år) lät inte de misogyna krafterna vänta på sig. Kommentarsfält och sociala medier fylldes av kommentarer om dåliga spelare, tomma läktare, men också om att kunna justera bröststorlek, spelare som är gravida, har mens och så vidare. Hoten om bojkott duggade tätt. Själv ser jag fram emot det (och hoppas att Football Manager-serien tar samma steg, även om jag fick ett ”oh ok” som svar på mitt mail till dem).
Allt följer dock samma mönster — som inte nödvändigtvis är begränsat till fotbollen, bör väl tilläggas — och Svan inte bara pekar på alla idiotiska och orimliga orättvisor, hon porträtterar även stjärnorna som går, springer och spelar fotboll i bräschen för revolutionen som händer nu, om än långsamt.
Mitt intresse för fotboll har växt sig allt starkare och jag känner igen det Svan skriver, hur skulle jag kunna göra något annat? Den öronbedövande tystnad som omgärdar det riktiga landslaget och dess med och motspelare i andra länder behöver belysas. Jag hoppas att Det riktiga landslaget kan öppna ögonen och bidra till det.