Tove Folkesson
281 s. Pocketförlaget, 2014 (2014)
Tove Folkessons (f. 1981) debut, Kalmars jägarinnor, skapar ett fullskaligt universum runt fem tonårstjejer i en stad som tycks dem alldeles för liten. Just här råkar det vara Kalmar, men skulle nog egentligen kunna vara Linköping, Norrköping eller vilken annan stad som helst.
De fem vännerna är egentligen ganska olika, men i en värld där de inte tycker riktigt att de passar in har de funnit varandra och dubbat sig till Kalmars jägarinnor. De röker på sitt favoritkafé, plankar in på uteställen och ligger i fullskaligt krig med handbollstjejerna. De barnsliga busen varvas med regelrätta brott och förvirringen över att stå i ingenmanslandet som är mellan barndomen och vuxenlivet. Tre mantran återkommer och fungerar som argument för i princip allting de tar sig för: ”Vem skulle man fråga om det?”, ”Ingen skulle någonsin komma på att misstänka oss” och ”Eee de party eller e det?!”
Även om jag själv aldrig var tonårstjej och i sammanhanget ganska timid har jag lätt att känna igen mig i Kalmars jägarinnor. Den beskriver lika mycket dessa vilsna bästisar som tonåren i allmänhet och ett millenieskifte, ett slut och en början, som ingen riktigt visste hur de skulle hanteras. Referenserna till sådant som var aktuellt då duggar tätt; då både som i slutet av 1990-talet och som i när hjärta och hjärna, kamp och överlevnad är allt som går att relatera till.
Folkesson är rapp och rolig, men utan att tappa bort allvaret som ändå finns därinne någonstans. Att som vuxen se den man var och kanske fråga sig, om så bara för en sekund, om man gjorde rätt. Det kan lätt bli sentimentalt, ett skimrande ältande, men Folkesson håller sig undan det. Historien om tjejerna står på egna ben och deras personligheter och egenheter räcker väl för att bära upp romanen över de knappa men varma 300 sidorna.