Neil Gaiman
224 s. Vertigo 2015 (2015)
Det var ett tag sedan sist, vilket kanske är lämpligt med tanke på vad jag här ska skriva om, sedan jag skrev om Neil Gaiman (f. 1960). Det var också nästan tjugo år sedan han avslutade sin fantastiska och storslagna serie-svit om Morpheus och över tio år sedan den fristående Endless Nights om hans syskon släpptes.
Självklart blir jag fundersam, tveksam om ett nytt album kan hålla samma klass som det andra och fylla någon funktion. Den korta summeringen av den ursprungliga serien är att det är bland det häftigaste jag läst och trots omfattningen[1. Tio album på runt 150-200 sidor styck, eller 75 nummer om man så vill.] är varenda bildruta en fröjd. Historien om Morpheus, kungen av drömmar, och hans syskon är fängslande bortom rimliga gränser och erbjuder både surrealism, mänsklighet och en dialog med alla berättelser som har berättats.
Overture utspelar sig, som namnet antyder, innan händelserna i första delen, Preludes & Nocturnes och förklarar varför Morpheus är så sliten när han blir tillfångatagen i början på originalserien. Tydligen håller en stjärna på att bli galen och mycket tyder på att det är Morpheus fel och att det kommer att leda till hans död. Det är förstås bekymmersamt och han beger sig ut för att lösa problemet.
Gaimans ambition har enligt egen utsago varit att Overture ska ge svar på saker i originalserien och i liknande mån ställa frågor till den. Det tycker jag att den lyckas med. För mig som har läst originalserien i sin helhet fyra eller fem gånger (jag börjar tappa räkningen) är linjerna tydliga och igenkänningen stor. Hur stort värde Overture har för den som inte är bekant med serien, eller som ska börja läsa den nu, vet jag inte. Det är heller inte uppenbart om man som ny läsare bör börja med Overture och sedan ta sig an resten av serien. Att se Morpheus träffa sina föräldrar, eller diskutera sin personlighet med sig själv är troligen inte lika roligt utan bakgrunden.
Oavsett vilket spinner den vidare på originalseriens stämning och karaktär, och i kombination med J.H. Williams IIIs (f. 1965) hysteriskt vackra bilder blir Overture precis den prolog jag väntat på med spänning. Den når kanske inte upp till originalseriens alla finaste stunder, men den platsar definitivt i sviten och hyllningarna av den.