Olga Tokarczuk, i översättning av Lennart Ilke
249 s. Ariel förlag, 2006 (1996)
Polska Olga Tokarczuk (f. 1962) nämns ofta som en framtida nobelpriskandidat och efter att ha läst Gammeltida och andra tider kan jag inte annat än förstå varför. Romanen är ett litterärt mästerverk och visar en författare med ett rikt och mästerligt språk och en tankevärld jag vill utforska vidare.
Händelserna tilldrar sig runt byn Gammeltida som, enligt bokens inledning, ligger precis mitt i världsalltet. I varje väderstreck vaktas byn av en ärkeängel, men det tycks varken hjälpa byn eller de som bor där nämnvärt. Både ett och två världskrig, för att inte tala om tidens gång i allmänhet, nöter på samhället. I Gammeltida bor hur som helst Michał och Genowefa Niebieski och det är runt deras familj berättelsen målas upp.
Det är svårt att kortfattat redogöra för handlingen i Gammeltida och andra tider. Det mastiga persongalleriet förändras kontinuerligt över de 249 sidorna och årtiondena passerar i rasande fart. De som föds i bokens början hinner både växa upp och trilla av pinn. På många sätt påminner romanen om en av mina absoluta favoritböcker, nämligen Gabriel García Màrquez (1927—2014) Hundra år av ensamhet. Det är naturligtvis ett mycket gott betyg.
Tokarczuk skriver in sig i den magiskt realistiska traditionen där, grovt förenklat, även övernaturligheter tas på största allvar. Hon lyckas på ett övertygande sätt beskriva hur byn kommer i kläm för historiens gång och hur människorna på samma gång står stadiga i sina invanda hjulspår och obarmhärtigt tvingas ta ställning till händelserna omkring dem. Likt sin colombianske föregångare får Tokarczuk tiden att drömlikt passera utan att stressa, utan att tappa tråden, och utan släppa läsarens blick.
Jag är mäkta imponerad över Gammeltida och andra tider och jag kommer definitivt att fördjupa mig i Tokarczuks författarskap, för är den här romanen minsta representativ, ja då är jag en mycket lycklig läsare.