Regi: Wim Wenders & Juliano Ribeiro Salgado
110 minuter. 2014
Ni är jordens salt. Men om saltet mister sin kraft, hur skall man få det salt igen?(Matteus 5:13)
Frågan, hämtad ur Bibeln och Bergspredikan, är central i den brasilianska fotografen Sebastião Salgados (f. 1944) liv och i dokumentären Jordens salt. Som kringresande fotograf upplevde, för att inte säga drogs, Salgado till några av de värsta krigshärdarna och svältkatastroferna i modern tid. Till Sahel. Till Kuwait. Till forna Jugoslavien. Till Rwanda. En hel del vackert också förstås, mycket häpnadsväckande och ödmjukande. Men efter många år av jakt på människans värsta inre blev det för mycket. Salgado gav upp.
I Jordens salt berättar han, stillsamt ackompanjerad av några av alla de fantastiska stillbilder han fotograferat, om sitt liv, om bilderna och om platserna och människorna som befolkar dem. Salgado är en god berättare och tillsammans med regissören Wim Wenders (f. 1945) filmkunnande blir det en enormt vacker, intressant och hjärtblödande historia inte bara om fotografen själv, utan om den moderna människan.
För det är inget vackert vi utsätter varandra för. Girighet och brutalitet får förödande konsekvenser som Salgado bevittnat på mycket närmare avstånd än man önskar någon. Jag förstår att han gav upp. När jag ser filmen är jag beredd att göra det, jag med. Ondskan tycks överväldigande.
Då vänder det; hastigt i filmen, långsamt i den verklighet som den avbildar. Uppgiven och bestört kommer Salgado hem till barndomshemmet som en gång var en prunkande gård, men som ansatt av år av torka inte är till glädje för någon. Hans fru, Lélia Wanick Salgado, föreslog ett till synes omöjligt projekt i avsikt att höja moralen: de skulle återplantera all den atlantskog som skövlats och torkat. Och mycket riktigt, med varje frö och planta såddes livsglädje och hopp och snart fanns bortåt två miljoner växter som visade att allt trots allt inte var ont och att jorden ändå var en vacker plats.
Salgados nästa fotoserie fokuserade istället på naturen. Han hade fallenhet även för den typen av fotografering.
Jordens salt är ett välmålat porträtt om en fotograf vars liv och gärning i sig rymmer många dimensioner. Lägg därtill den fascinerande balansgången mellan hopp och förtvivlan så kan filmen även säga något människan i stort. Kanske kan hoppet nöta ner eländet, när allt kommer omkring. Om inte annat planta för planta.