Jean Hegland
240 s. Bantam Books 1998 (1996)
Jag läser mycket efter katastrofen-litteratur, men det kan inte hjälpas. Det är något med den typen av böcker som tilltalar mig. Kanske är det för att jag vissa dagar har en mer pessimistisk hållning till klimatförändringarna och marknadsekonomins möjligheter att lösa det. Kanske är det för att extraordinära omständigheter plockar fram kärnan i vad det innebär att vara människa. Lite så är det med Jean Heglands (f. 1956) Into the Forest.
Runt om gläntan där tonårssystrarna Nell och Eva bor med sina föräldrar faller världen sakta i bitar. Det verkar vara sjukdomar, men de vet inte säkert. Ibland åker de den långa vägen in till Redwood, men oftast är de hemmavid. Nell ivrigt läsande, Eva evigt dansande. Men deras mamma dör, strömmen stängs av, och varken bensin eller mat finns längre att köpa. Den täta skogen omkring dem blir ett skydd, ett mörker och en räddning när de gör allt för att överleva i väntan på… Ja, vad vet de inte.
Nell och Eva blir snart helt ensamma och när de måste klara sig ensamma genom svält, oväder och elände så blir de destillat av människor. Envisa, kärleksfulla, längtande, småaktiga. Såväl tonåringsrollen som syskonrollen förstoras under de rådande omständigheterna. Det är fint, jobbigt och gripande på en och samma gång.
Samtidigt är världen de befinner sig i välgestaltad. Huvudpersonernas ovisshet blir även läsarens, och även om vi förstår att mycket inte står rätt till så är det inte det som är frågan som diskuteras. Civilisationens sammanbrott är fonden mot vilken Into the Forest utspelar sig, men spänningen — även om det inte är en spänningsroman — och intrigen ligger i det som händer i gläntan där de bor.
Into the Forest är en roman med människan i fokus. Till stora delar är den välskriven, även om den då och då blir en smula drastisk. Till synes omvälvande händelser lämnas nästan okommenterade, men det kan även vara en av Heglands poänger.