Jenny Diski
280 s. Virago 2004 (2002)
En av de saker jag beundrar mest med Jenny Diski (1947—2016) är hennes förmåga att på samma gång genomsyras av motstånd gentemot resandet som hon utsätter sig för det gång efter annan. Det är synd att kalla den för reseskildring då det låter banalt, men Stranger on a Train är ett utmärkt exempel på vad som uppstår i mötet mellan de två polerna.
I två omgångar åkte hon tåg genom USA, först genom södern, senare hela varvet runt. Å ena sidan blir hennes resor nedslag i ett modernt land, å andra sidan är det som hon skriver själv: ”The fact is, I am not in any of the places the train passes through, I am on the train. That is my place, that is the real landscape.” Är Stranger on a Train en reseskildring så är det i huvudsak en berättelse om att förflytta sig kollektivt och föga inspiration för den ressugna.
Nej, Diski uppehåller sig främst i tågens rökkupéer och socialiserar med hennes beroendefränder. Genom dimman lär hon känna alla möjliga personer och vissa kommer hon nära, eller åtminstone så nära hon som ensamvarg är förmögen. Nedslagen i det moderna landet är egentligen diskussioner med de människor som valt att eller råkat hamna i USAs dysfunktionella tågtrafik. Hon utsätts för liberaler och konservativa (som i sin tur utsätts för en brittisk socialist). Det är inte svartvitt och det är inte särskilt enkelt.
Trots Diskis uppenbara motvilja — hon skulle nog helst sitta hemma — är hennes texter både medryckande och innehållsrika. Hennes ibland korthuggna stil passar sammanhanget mycket bra. Hon lyckas dessutom skriva en av de mest säljande texterna om rökning jag någonsin läst. Bara en sådan sak.
Diski balanserar väl mellan berättande och resonerande och Stranger on a Train blir ett dokument om henne själv, om resandet, om relationer, om beroende och om ett land (bland många andra) med kontraster.