Lisa Wool-Rim Sjöblom
150 s. Galago, 2016 (2016)
I fråga om internationell adoption är det oftast adoptivföräldrarnas perspektiv som lyfts fram. Barn från världen över flyttas jorden runt, lämnar en förmodad tillvaro i misär för västvärldens godhet. Ibland kan det säkert stämma, men Lisa Wool-Rim Sjöbloms (f. 1977) jakt på sitt eget förflutna, tillsammans med många andra, vittnar om hur deras förflutna kantas av lögner. ”Vi förtjänar att få veta att vi inte har blivit kidnappade och sålda” skriver hon i efterordet. En mycket rimlig önskan, men olyckligt nog inte någon garanti vilket vi blir smärtsamt medvetna om genom seriebiografin Palimpsest.
Berättelsens Lisa, i alla avseenden författaren själv, adopterades som mycket liten till Sverige och den nya tillvaron var långt ifrån oproblematiskt (oavsett relation till de svenska föräldrarna). Hon började söka sina rötter men varje led i korrespondensen lämnade större hål än vad som funnits innan. Tillsammans med sin partner gjorde de allt för att gå till botten med vad som faktiskt hänt henne på vägen till Sverige. Vilka var hennes koreanska föräldrar? Var de i livet? Vem gav henne namnet Wool-Rim? Var föddes hon? Lögner och dimridåer kantade vägen till Korea och vad som i normala fall hade kunnat vara ett spännande mysterium var en tragedi när föremålet för berättelsen var en själv.
När en marknad uppstår, som i fallet kring adoption av barn, är en följd att detta utnyttjas. Obefintliga kontroller och fattigdom som alla söker en väg ut ur möjliggör att de barnen som till slut skickas iväg kan komma i princip var som helst ifrån. Inlämnade av någon lycksökande släkting? Kidnappade? Varför inte. Förhoppningsvis är det få som råkat ut för just det, men poängen är inte frekvensen utan systemet uppmuntrar det och dessutom gör det omöjligt att veta.
En palimpsest är en skrift som suddats ut för att sedan skrivas över igen. Det är dessutom en perfekt bild över det Sjöblom varit med om och försöker belysa. Återigen från förordet:
I hela mitt liv har jag kämpat för min egen berättelse. Den har alltid funnits där, men gått igenom många korrektur för att till slut kännas autentisk. Jag finner det fortfarande svårt att uttrycka den sorg jag känner, min ilska däremot, ljuder högt och tydligt.
Med Palimpsest tar Sjöblom bladet från munnen och pratar om något som normalt bemöts med anklagelser om otacksamhet och om att göra sina nära illa. Det måste gå att hålla två tankar i huvudet samtidigt; att kunna kritisera och synliggöra trasiga system utan att för den sakens skull vilja välja bort eller anklaga sina föräldrar. Och jag tycker Sjöblom gör det bra.
Boken är stundtals väldigt klaustrofobisk och det bygger till mångt och mycket på samspelet mellan text och bild i kombination med att ämnet och berättelsen är så oerhört angeläget. Hennes röst är stark trots situationen och uppgivenheten och bilderna bidrar till stämningen, lågmälda men nära. Palimpsest är en mycket bra serie tillika ett dokument över ett system som inte fungerar fullt så bra som vi gärna vill tro, och vilka konsekvenser det får för den enskilda individen.