Martin Ackerfors

Jag vet inte vad Bob Dylan hade för odds i år, men tidigare har han legat runt 50 gånger pengarna. Att han nämnts överhuvudtaget har åtminstone jag sett som ett skämt i klass med andra välkända men inte så litterära namn. När Sara Danius klev ut genom dörrarna i Börshuset och annonserade 2016 års vinnare var det naturligt att jag undslapp mig ett skratt.
     I min roll som bibliotekarie ställde jag mig sedan frågan: vad ska jag göra av det här? Några beställda biografier senare var fantasin slut för idag och jag kan föreställa mig att fler kände lite samma sak.
     Jag har inget principiellt emot att Svenska akademien breddar vad som inkluderas i litteraturpriset. Några klara gränser mellan poesin och låtskrivandet finns egentligen inte (i synnerhet inte om man ser det historiskt) och det var nog bara en tidsfråga innan en trubadur eller motsvarande förärades priset, i synnerhet eftersom allt fler arbetar med många vitt skilda konstuttryck (så även dagens huvudperson). Att vidga begreppen ställer intressanta frågor om litteraturen som form och dess gränser. Det gör att jag uppskattar initiativet.
     Å andra sidan är Dylan, trots lång karriär och många fantastiska stycken, ingen som det i mina ögon faller sig naturligt att lyfta fram när nya gränsdragningar ska göras. Enormt folkkär (vilket i sig inte är något problem) och på många sätt redan den ikon som akademiens motivering lyfter fram. I grunden handlar det nog om att jag tycker de gjorde det lite väl enkelt för sig. Hade inte Joy Harjo, vars Conflict Resolution for Holy Beings jag recenserar nästa vecka, eller någon helt annan som jag inte har koll på (det är tyvärr ganska många), varit ett mer spännande val?
     Samtidigt finns det i mina ögon närmare barriärer för Svenska akademien att undersöka, både i fråga om litterära uttryck och representation. Reportaget lyftes i och med Svetlana Aleksijevitjs utnämnande förra året, men rena essäister verkar inte ha särskilt stor chans och serieskapare är nog vägen än längre för, för att ta ett mig närliggande exempel. Genrelitteratur skulle kanske också förtjäna ett pris också, om inte litteratur om äldre, västerländska, inåtvända män räknas som en genre, eftersom det mångfaldigt belönats. Vilket för oss vidare.
     Svenska akademien anno 2016 kan knappast i ett svep jämna ut hundra år av kvotering av europeiska män, men vill de även fortsättningsvis att nobelpriset ska vara ett relevant och världsomspännande pris måste det synas i utnämningarna. Så snart litteraturens gränser ska prövas är det därför tråkigt att de vänder sig till det redan välbekanta. Att motiveringen refererar till den amerikanska sångtraditionen öppnar också upp för frågan om vilken sångtradition som ska skänkas plats och på vilka grunder.
     Sammanfattningsvis, att ge priset till Dylan förtjänar mer än de skratt och klagomål som kommit från kritikerna för gränsförskjutningen är i mina ögon naturlig och i någon mån önskvärd. Däremot känns det slappt av Svenska akademien att vända sig till musiken och en av dess absolut mest välkända röster (inom den egna kulturella sfären), hur bra jag än tycker att han är. Oavsett vilket är min hållning försiktigt positiv.