Eyvind Johnson
440 s. Albert Bonniers förlag, 2006 (1946)
När Strändernas svall gavs ut 1946 hyllades den, vad det verkar, unisont för dess berättarstil. Sedermera skulle Eyvind Johnson (1900—1976) även tilldelas 1974 års Nobelpris i litteratur vilket säkerligen till viss del berodde på romanen (och till viss del på att han satt på stol 11 i Svenska akademien). Så sent som 2013 utnämndes den av tv-programmet Babel dessutom till en av fem böcker som borde ingå i en svensk litteraturkanon.[1. De övriga var Vilhelm Mobergs Utvandrar-svit, Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna, Tove Janssons Pappan och havet och Hjalmar Bergmans Farmor och vår herre.] När jag läser den idag har jag svårt att förstå varför.
Romanen utgår från Homeros Odysséen och den grekiske hjälten Odyssevs[2. Jag använder mig av de stavningar som förekommer i romanen.] färd tillbaka till Ithaka, frun Penelope och sonen Telemakhos (vilka också är de tre huvudpersonerna i Strändernas svall). Dessa brottas med varsitt problem. Odyssevs, bortavarandes sedan 20 år, funderar över vad som väntar därhemma, i synnerhet till skillnad från den trygghet han ändå lyckats skaffa sig, samt hur hans hemkomst ska påverka livet på hans lilla hemö. Penelope är uppvaktad av drivor med friare som tycker att det är hög tid för henne att gifta om sig och rikedomarna med en av dem, och medan de intrigerar för att skynda på valet gör hon allt i sin makt för att fördröja det. Telemakhos kämpar med ett vuxenblivande som ställer större krav på honom än den osäkerhet och ponduslöshet som annars definierar hans karaktär, och detta ställs då i relation till den frånvarande hjältefadern.
Denna psykologiska dimension till det antika eposet har potential och erbjuder något nytt i det ständigt pågående dialogen som är litteraturhistorien. Det är absolut hedervärt och ett grepp jag kan finna intressant, även om det inte av nödvändighet föder stor litteratur. Med eller utan värdering, är Strändernas svall väsenskilt från fanfiction? En skillnad är möjligen att Johnson förhåller sig till myten och originalet på ett väldigt medvetet sätt, där Odyssevs själv kommenterar berättelserna om sig.
Johnson tar då i från tårna, och de 440 sidorna är emellanåt banala. Hälften så lång hade romanen kunnat vara riktigt bra, men varken dialogerna, idéerna, språket eller något annat motiverar långrandigheten. Glimrar till gör det egentligen inte annat än i de stycken mot slutet där makt och religion diskuteras, men detta ska också ses i ljuset av att ämnet ignoreras helt i övrigt trots många chanser att utforska det.
Några spår av det världskrig som bara var några år bort vid romanens publicering och som andra tycks finna i Strändernas svall ser jag inte heller. Dock är den färgad av sin tid, och såväl ordval som fokus lämnar ibland en fadd smak i munnen (hjärnan?). Vid något tillfälle känner sig Johnson nödgad (bokstavligt: ”Och låt oss nu i en sådan stund betrakta denna nakna medelålders kvinna.”) att ingående beskriva Penelopes kropp utifrån dess lockelse eller brist därav. Ingen annan av huvudpersonerna, eller någon annan för den delen, inventeras på detta sätt.
Nej, Strändernas svall imponerade föga på mig, men jag öppnar definitivt för möjligheten att det finns saker här jag inte ser eller förstår. Det må vara hänt.