Lise Tremblay, i översättning av Elin Svahn, omslag formgett av Thomas Alm
191 s. Rámus förlag 2026
Franska originalets titel La Sœur de Judith (2007)
När jag läste kanadensiska Lise Tremblays (f. 1957) roman Djur (2017) med det ”anekdotbefriade språket” var jag inte direkt imponerad. Det fanns korn av något att ta fasta på, en relation, något kärnfullt och sant, men jag upplevde den mest som ett långt staccato. Hennes Judiths syster kom redan 2007 men i svensk översättning först 2026 och den känns betydligt mer komplett.
Det är 1960-tal och sommarlovet mellan mellan- och högstadiet. Berättaren flyter runt i en värld av moderns vredesutbrott och snygga äldre killar, barnvaktande och den där vuxenheten som finns där ute, just utom räckhåll. Mest tillbringar hon sin tid med bästa vännen Judith vars syster alltid varit snyggast i stan, men vad hjälper det när norra Quebec är så långt ifrån världens mitt man överhuvudtaget kan komma? Lyckligtvis finns det talangtävlingar och berättaren och Judith ser förhoppningsfullt fram emot de berättelser systern ska komma tillbaka med från Montreal.
Att skriva för vuxna ur ett barns perspektiv är en konst, och det är många som försökt med varierande resultat som kanske främst hänger på mottagarens referensramar. Monika Fagerholm gjorde det i Underbara kvinnor vid vatten (1994) och Andrea Abreu i Åsnesommar (2020), och Mikael Yvesand, förstås, som prickade in min egen sommar i Häng City (2022). Men alla har de ett något gemensamt som är lätt att beundra. När Tremblays berättare, och för all del även de andra nämnda, får upp farten är det i diskrepansen mellan barnets blick och läsarens förståelse samförståndet uppstår. Vi kan samtidigt ömma för barnen och känna igen ledtrådarna om varför de vuxna är som de är och varför samhället ser ut som det gör, något barnen bara får ta konsekvenserna av.
Tremblays 1960-tal är präglat av småstadsmentalitet, klassklyftor och katolicism. Bara genom att spela på sina styrkor och komma bort därifrån kan man få uppleva något annat. Judiths syster är ljuspunkten, nyckeln till något annat för dessa 12-13-åringar vars makt över sina liv är ytterst begränsad. Förankringen i tidsandan är stark, men till skillnad från i Djur tycker jag ingenting av prosan eller formen står i vägen för det. Tvärtom, Judiths syster gör exakt det den ska.