Mark Adams
292 s. Dutton 2018 (2011)
Den 24 juli 1911 kämpade sig den amerikanska utforskaren Hiram Bingham III (1875—1956) fram genom den peruanska djungeln. Framför sig hade han Melchor Arteaga och målet var en riktigt imponerande ruinstad som lämnats efter Inkafolket. När de kom fram var stenmurarna överväxta, men det var omöjligt att inte lägga märke till platsens historiska och kulturella betydelse. Jag vet. Jag har själv varit där (”Om två månader i Sydamerika”, 2013-01-18). Liksom Bingham var jag inte först. Till skillnad från Bingham har jag aldrig hävdat att jag upptäckte Machu Picchu.
När hundraårsjubileet av Binghams expedition närmade sig började reseförfattaren Mark Adams (f. 1967) intressera sig för Binghams väg till Machu Picchu vilket, till slut, resulterade i boken Turn Right at Machu Picchu. Tillsammans med den australiensiske äventyraren John Leivers och en rad andra vägvisare, bärare och muldrivare begav han sig ut för att försöka följa sin föregångare i spåren. Varken tåget eller inkaleden följer den väg som togs 1911 så Adams börjar i de mest otillgängliga delarna av det forna inkariket.
Parallellt genom boken löper två spår: en historisk redogörelse av Binghams resor och förehavanden och redogörelsen av Adams egna resor och förehavanden. Om Leivers är en faktisk Crocodile Dundee är Adams själv tämligen vilsekommen. Det må vara klyschigt, men krockarna dem emellan, framförallt i levnad och synsätt, skapar en trevlig dynamik som följer och utvecklas genom boken. Allt är vackert eller krångligt, tungt eller häpnadsväckande. Adams ambition att förstå Machu Picchus betydelse driver expeditionen framåt, både journalistiskt och georgrafiskt. Det hela är väldigt inbjudande, men Machu Picchus hemligheter blir alltjämt dolda även om teorierna är många och sinsemellan motstående. Det gör inget, kanske tvärtom, det hade hade nog förtagit en del av charmen om Adams hade anammat samma tvärsäkerhet som sina föregångare.
Turn Right at Machu Picchu talar självklart lite extra till mig när jag, mot bokens slut, tas tillbaka till platserna jag passerade för snart tio år sedan. Och har man minsta inkaintresse finns här mycket matnyttigt att ta till sig. Jag tycker också att boken har en utmärkt balans av historia och reseskildring. Delarna drar varandra framåt, blir tillsammans större än delarna. Om något ligger boken i fatet är det att Adams dröjer lite väl länge innan han börjar skrapa bort fernissan på den koloniala historieskrivningen. Varken hans företag eller skeendet i sig hade förlorat sin vikt av att tidigt bekräfta det faktum att Machu Picchu var långt ifrån förlorat innan den vite amerikanen Bingham kom dit. All det välförtjänta intresse den gamla inkastaden fått är, trots allt, något helt annat än att finna något förlorat.
Hur som helst hade jag mycket nöje med Turn Right at Machu Picchu och lärde mig en hel del som jag inte visste när jag själv gick på stenarna och mellan murarna. Det enda jag ångrar är kanske att jag inte läste den då.