Martin Ackerfors

Det är egentligen fel plats att börja på, men vi gör det ändå: den brittiske författaren E. M. Forster (1879—1970), känd bland annat för romanerna Howards End (1910), A Passage to India (1924) och den postumt utgivna Maurice (1971) föll under sin vistelse i Egypten handlöst för den egyptiska konduktören Mohammed el Adl 1917 och de inledde ett förhållande i hemlighet och bortom tidens konventioner. Trots att Mohammed dog 1922 och lämnade efter sig fru och barn var Forster inte någon som lätt glömde och gick vidare. Mycket finns skrivet om Forster, desto mindre om Mohammed.  

Vi har det i åtanke när vi tar oss an romanen Greenland av författaren David Santos Donaldson från Bahamas, en bok man kanske kan ana bär på en del tvära kast. Hur som helst! Huvudpersonen och berättaren Kip Starling har spärrat in sig i ett källarutrymme med en till synes oändlig mängd salta kex och en pistol, utöver datorn på vilken han ska skriva om sin roman om Forster och Mohammed så att perspektivet skiftar. Två veckor har han på sig, sedan slutar den förläggare som lovat honom att hans drömmar äntligen ska gå i uppfyllelse. Problemet är att han har skrivkramp och att hans före detta pojkvän och hans före detta bästa vän bankar på dörren och manar honom att komma ut.  

I isoleringen finner han ändå en väg framåt. Mohammed satt en tid i fängelse, en mindre frivillig isolering, och över de hundra år som skiljer Kip och Mohammed talar de med varandra om hur det är att vara homosexuell, om hur det är att vara svart, om hur det är att kanske, för första gången, bli sedd för den man är och inte den man förväntas vara.  

Låt vara att Kip inte är en helt pålitlig berättare, i Greenland växlar historien mellan Mohammeds berättelse (förmedlad av Kip), Kips nutid och Kips dåtid. Och så som det ofta är finns det trådar som ofrånkomligt binder dem samman. Under alla år har Kip försökt och misslyckats eller inte tillåtits passa in, hans hudfärg har aldrig matchat hans bakgrund, och den rasism som inte bara han utan många andra utsätts för har hos inom internerats på ett sätt som både tvingar honom att se den där den kanske inte finns och reproducera den genom de egna fördomarna. Det är mycket effektfullt framskrivet. 

Greenland bär också drag av magisk realism där Kips öde tycks förutbestämt och möten med gudomliga väsen och sedan länge döda personer blir en del av hans vardag. Men Donaldson har ett berättarmässigt driv som får mig att glömma bort vad jag läser och kanske att jag alls läser. Och första två tredjedelarna av boken är riktigt, riktigt bra, på en sådan nivå att den kunde varit bland det bästa jag läst i år, men tyvärr flackar hans blick något mot slutet och gör boken till “bara” riktigt bra.