Erik Lindegren
89 s. Podium 2000 (1942)
Mitt under pågående apokalyps är det konsten och diktens uppgift att gestalta det snart bortglömda. Erik Lindegren (1910—1968) skrev den modernistiska sonettsviten mannen utan väg mitt under brinnande världskrig och 1942 refuserades den under hån och förvirring. Tre år senare gavs dikterna ut på Bonniers, trots allt, och allt sedan dess har han hållits som en av de mest framstående modernistiska diktarna i Sverige.
Ambitionen var att likt Pablo Picassos Guernica (1937) sätta ord på maktlösheten under Andra världskriget. Lindegren fann den sprängda sonetten i Lawrence Durrells The Sonnet of Halmet (1939) och använde den. Fjorton rader, likt den klassiska sonetten, men raderna är uppdelade i par. Assonans och alitteration förekommer, men inga rim och även i övrigt sparsamt med form.
Versmåttets harmoni står i bjärt kontrast till språket som är till bredden fyllt med disharmoniska bilder som uppenbart inte fungerar bokstavligt och svårligen gör det ens bildligt. Det är ogenomträngligt och svårbearbetat om avsikten med läsningen är att förstå orden, men i syfte att förstå känslan och tidsandan tycks mannen utan väg ändå plantera något hos läsaren. Ibland glimrar det även till med formuleringar utan like, men, som Gunnar Ekelöf lär ha uttryckt det i en recension av boken: det är poesi för poeter. Utan fullfjädrat intresse för poesi som uttrycksform lär mannen utan väg inte bringa mer än på sin höjd samma förvirring som dess samtid led av, kanske kommer den inre Sten Selander buttert muttra att det är dunkelt.
Jag tänker mig att ambitioner som Lindegrens och verk som mannen utan väg borde ha god jordmån idag under pågående klimatkris. Men kanske refuseras de flesta på tidigt stadium, och kanske, bara kanske, kommer de växa genom asfalten när det redan är över.