Karin Smirnoff, inläst av Lo Kauppi
9 h 30 min. Bokförlaget Polaris 2019 (2019)
Vi for upp med mor är den andra delen i Karin Smirnoffs (f. 1964) trilogi om Jana Kippo och efter den första delen var förväntningarna höga. Infrias de? Både ja och nej.
Modren är död och Jana och hennes tvillingbror Bror ska ta med henne till hembyn Kukkojärvi för begravning. Byn verkar till fullo vara i den religiösa gemenskapens grepp där de som inte bekänner sig till en strikt kristen praktik (det vill säga håller djävulen stången och låter män vara män och kvinnor vara kvinnor) obarmhärtigt blir utstötta. Där råkar syskonen ärva ett hus.
Bror med beroendepersonligheten dras in i gemenskapen medan Jana försöker rädda honom ur den också, samtidigt som hon navigerar mellan kärlekstörst och självdestruktion. Det är inte helt enkelt skulle det visa sig, men det var å andra sidan självklart eftersom det tar sig också mer eller mindre exakt samma uttrycksformer som i Jag for ner till bror (2018).
Om Jag for ner till bror var en frisk fläkt för att den gjorde något nytt har Vi for upp med mor problemet att den inte gör något nytt. Huvudpersonen gör ungefär samma saker, händelserna i berättelsen spelar inte så stor roll, det kärva är fortfarande kärvt och det sistnämnda räddar boken till stor del.
Smirnoffs språk och tilltal är fortfarande intressant. Det finns en nerv som hon fortsätter att kittla och som är svår att värja sig emot. För min del stavas dessutom huvudanledningen Lo Kauppi (f. 1970). Hon lyckas klä orden i hela den palett som springer ur norra Norrlands berggrund. Hittills har ingen uppläsare jag hört lika framgångsrikt lyckats balansera uppläsningen med gestaltningen. Teater utan att vara teater.
Jag är inte helt säker på att jag skulle rekommendera en läsning, men lyssna på Vi for upp med mor det tycker jag gott att man kan göra.