Olivia Bergdahl
35 s. Ordfront 2019 (2019)
Jag är djupt fascinerad av sonettkransen som diktform, och när jag nu läst Oliva Bergdahls (f. 1989) Barnet bidrar hon med en tredje, helt annan vinkel, än Lotta Olssons briljanta Den mörka stigen (2003) och Inger Christensens Fjärilsdalen (1991). Om Olsson var klassisk och Christensen naturlyrisk så är Bergdahl hypermodern. Så olika trots att de stöpts i samma form.
Ett växa upp i Göteborg är nog inte värre än att växa upp på andra ställen, de begränsningar som man utsätts för finns på många ställen. Alla kan inte bli delfinskötare, målvakt i IFK, cowboy eller överhuvudtaget infria sina drömmar. Men i Göteborg finns havet och samtidigt som diktens jag försöker växa upp och bli ett jag bland alla förväntningar och hinder slår vågorna in. Världen händer och jag är något man ska bli, mycket sällan är, särskilt som barn.
Och världen, den är där utanför, och är precis sådär föränderlig som nästan bara dikten, i synnerhet sonettkransen är. Trots att formen till sin natur är förutsägbar (liten repetition för den som behöver, en sonettkrans är först fjorton sonetter där sista raden i en sonett är första raden i nästkommande och som avslutas av en femtonde bestående av den första raden i de fjorton tidigare) är det aldrig greppbart. När jag kom till den sista dikten och förstod var det hela var på väg kom Lille Skutt-gråten över mig. Det är så himla starkt och det är nästan bara sonettkransen som klarar av att göra det på det här sättet.
Barnet är brutal och brutalt bra.