Ursula K. Le Guin
232 s. McDonald Futura 1981 (1969)
Amerikanska författarinnan Ursula K. Le Guin (1929—2018) tillhör de allra största inom science fiction- och fantastylitteratur och genom sin The Left Hand of Darkness öppnade hon dörren för feministisk science fiction.
Världen hon utforskar, Gethen, saknar krig men är inte utan elände. Däremot är den yviga och förgiftande manligheten inte närvarande, för människorna på Gethen är androgyna. De går igenom 26-dagarscykler som synkas med andra, uppstår synkning tar den ena parten formen av man och den andra av kvinna. När funktionerna kopplade till kön inte längre behövs återgår de till en androgyn form och kan vid nästa tillfälle ta en annan form än de hade senast.
Till den här planeten kommer ett sändebud, Mr. Ai, med hopp om att övertala Gethen-borna om att låta sig införlivas i en sammanslutning om över åttio planeter. Det går till en början sådär, han blir förvisad, tillfångatagen och jag vet inte allt. Historien känns på det hela taget inte särskilt viktig, Le Guin lägger enorma mängder ord på att beskriva att de är hungriga och att de snöar och att de drar slädar och att inget händer.
Och här landar vi i mitt huvudsakliga problem med The Left Hand of Darkness. Romanen blir ett typexempel på science fiction med spännande idéer som faller helt på att paketeringen är oerhört torr och tråkig. Det finns så mycket potential i förutsättningarna, mycket som hon enligt uppgift ska utforska senare, men som här faller platt. Ord påhittade för romanen får större utrymme än att placera en rimlig berättelse i konceptet.
Det går inte att underskatta Le Guins påverkan på genren, inte heller The Left Hand of Darkness som ett pionjärverk, men som nöjesläsning finns det med stor sannolikhet bättre efterföljare.