Sven Olov Karlsson, inläst av författaren själv
7 h 56 min. Natur & Kultur 2018 (2017)
2014 rasade den stora skogsbranden i Västmanland. Dagligen kom rapporter om nya byar och orter som riskerade att läggas i aska av eldens förrödande kraft. Brandvakten av Sven Olov Karlsson handlar om branden, om brandförsvar och om skogen och hade jag läst den när de nya bränderna blossade upp 2018 hade jag nog varit rejält orolig.
Brandvakten är ett reportage som tar upp olika aspekter av skogsbranden. Hur den startade, vem som bär ansvaret, vem som duckar ansvaret, hur brandbekämpningen gick till och hur det inte får gå till. Men Karlsson lyfter också frågan till ett större sammanhang. Hur ska man förstå skogsnäringens agerande samtidigt som allting pekar på att vi rör oss mot allt extremare väder där bränder som de 2014 och 2018 sannolikt kommer bli mycket vanligare. Boken är en pusselbit i ett större sammanhang där tillväxt av pengar står mot naturen, ja, kanske allt liv.
Jag är förtjust i tempot i Brandvakten. Karlsson går lugnt fram, intervjuar boende i området, brandsoldater och många andra. Ibland stannar han upp i sin egen relation till skogen, just den skogen som brunnit, och resonerar kring den, sedan vidare till någon som måste evakuera sina hästar, för att fundera kring Lars Gustafssons bibliotek.
Partierna om evakuering och brandbekämpningen är påtagliga. Det är nästan så att man kan höra[1. Och apropå höra, förresten. Karlsson läser själv in boken och något dialektalt som jag inte hört förut gör att han uttalar knastrade ”knaas-trade” och inte ”knasstrade”, pustade uttalar han ”pus-tade” inte ”pusstade” och hade han skrivit om vad som helst annat än eldsvådor hade jag nog inte reagerat nämnvärt.] eldflammorna stiga, hästarna stampa av oro, sirenerna som närmar sig, slangarnas vatten, vattenbombarna. Det finns många anledningar till att vi med alla till buds stående medel bör undvika liknande infernon.