Karl Ove Knausgård, i översättning av Staffan Söderblom
85 s. Norstedts 2019 (2018)
Norske Karl Ove Knausgård (f. 1968) blev en litterär faktor världen över på allvar efter att hans självbiografiska mastodontverk Min kamp[1. Vars första del jag i skrivande stund läser och har oväntat svårt att släppa, men mer om det i framtiden.] kom ut. Med framgången kom också något annat. Det var inte nog att få reda på allt om Knausgårds liv, man ville också tränga in i författarskapets allra största mysterium: varför man skriver?
Den både till längd och titel oanseliga Oavsiktligt handlar om det. Han inleder:
Frågan om varför jag skriver låter enkel, men enkelheten är förrädisk, för nu har jag suttit här vid mitt skrivbord i södra Sverige i tre dagar utan att komma någon vart med den.
Och fortsätter med intrycken från en intervju han såg på tv. Någon författare fick just den frågan i något tv-program och svarade ”jag skriver för att jag ska dö”.[2. Är det någon som vet vilken författare? Och vilken intervju?] Knausgård kunde inte låta bli att skratta, inte för att svaret i sig är fel eller för att författaren på något sätt skulle vara banal. Nej, istället är det kontrasten mellan den högtidliga utsagan och författarens ”hjälplösa påklädning” (skjortan istoppad i byxorna) som roar honom. Varför skrattade jag? frågar han sig sedan.
Kontrasten mellan den istoppade skjortan och repliken att ”jag skriver för att jag ska dö” skapar, menar Knausgård, ett tomrum eller en distans och det är just det litteraturen utforskar. För både Don Quijote och Madame Bovary är läsningen och verkligheten skilda åt och det är i det avståndet romanerna befinner sig.
Om svaret på frågan, alltså att jag skriver för att jag ska dö, ska ha avsedd verkan, om det ska framstå som sant, måste det skapas ett rum där det svaret är möjligt att säga. Det är detta som är att skriva, att skapa ett rum där något är möjligt att säga.
För Knausgårds del är Oavsiktligt det rum i vilket han kan utforska detta avstånd, tilliten till världen, och jag kommer på mig med att befinna mig i just detta rum själv. Det finns mycket att kroka i, fundera vidare kring, säga emot och förbehållslöst hålla med. Oavsett utfall finns det en inställning till skrivandet som jag sympatiserar med och en bakgrund som jag kan känna igen mig i och någonstans kanske tanke övergår i praktik. Hur? Jag vet inte, men jag skulle acceptera att, likt Knausgård, möta världen med en försvarslös blick:
Så är det för att jag oavsiktligt måste komma till det, eller det oavsiktligt måste komma till mig.
Kanske var det dumt att läsa Oavsiktligt innan Min kamp, men jag ångrar det verkligen inte.