Alejandra Pizarnik, i översättning av Maria Nääs
148 s. Alastor Press 2008 (1955—1972)
När jag nu satt mig ner för att skriva om Fragment för att bemästra döden kan jag för mitt liv inte komma ihåg hur jag fick nys om den argentinska poeten Alejandra Pizarnik (1936—1972).[1. Men i brist på bättre gissningar föreslår jag att det var genom Magnus William-Olsson som översatt och skrivit om Pizarnik, om än inte just Fragment för att bemästra döden.] Kanske ligger det lite i sakens natur: en kvinnlig poet, en halv värld bort, dog ung. Hennes tematik är mörk och hade kanske idag, av många med överdrivet rynkad näsa, avskrivits som emo.
Men det finns något oerhört fascinerande i Pizarniks poesi som, även om jag inte nödvändigtvis gillar det jag läser (det är ojämnt med djupa dalar och höga toppar), ändå suger tag i mig.
Att kliva in i Pizarniks diktvärld är att kliva in ett skräckkabinett, gotiskt anslag men utan gotik. Allt framstår som en förhandling mellan å ena sidan Pizarnik, å andra sidan döden i sin likgiltigaste form. Hon håller den, åtminstone tillfälligt, stången och belönas med ensamhet, smärta och minnen.
Läser man om Pizarniks liv tycks det oundvikligt. Större delen av hennes släkt dödades i nazisternas förintelseläger, men hennes föräldrar hade hunnit fly Ukraina för Argentina där hon föddes. Rotlösheten var säkert en del, men hon brottades med dålig självförtroende och en negativ kroppsuppfattning och började sedemera missbruka amfetamin som ledde till någon form av produktivitet, men också långa perioder av sömnlöshet. Livet tyckes ha gått hårt åt henne, och ett tag fanns poesins dämpande effekt, men till slut begick hon självbord med 50 tabletter Seconal och en hälsning till språket och Isodore.[2. Vilket eventuellt bör förstås som den franske poeten Comte de Lautréamont, men å andra sidan kanske inte.]
Bäst, hemskast och kanske mest lättillgängliga är Pizarniks djupdykning i grevinnan Erzsébet Báthory som i sitt slott Csejte plågade, dödade och stympade hundratals flickor i jakt på sin egen ungdom och som straff blev inmurad i slottet. Det är klaustrofobiskt och det är psykologiskt, men med en poetisk udd som låter en vistas i allt vansinne.
Personen Pizarnik fascinerar, som sagt, och det egentligen mer än litteraturen som hon skapat.