Matilda Gustavsson, inläst av Ida Schartner
8 h 52 min. Bonnier Audio 2019 (2019)
Den 23 november 2017 briserade nyheten att en kulturprofil med koppling till Svenska akademien utsatt kvinnor för övergrepp och trakasserier. 18 stycken vittnade.[1. ”18 kvinnor: Kulturprofilen har utsatt oss för övergrepp”, DN.se, 2017-11-21.] Det var i kölvattnet av #metoo och även om hans beteende verkar ha varit en illa dold sanning sedan 1990-talet (om ännu inte längre) var det för första gången någon som tog de han utsatt på allvar.
Kulturprofilen var Jean-Claude Arnault, grundare till kulturscenen Forum och make till akademiledamoten Katarina Frostenson och central för avslöjandet var journalisten Matilda Gustavsson (f. 1987) som skriver om hela processen och om turerna kring Forum i Klubben.
Några saker står väldigt klart när jag tar del av Gustavssons undersökning av Arnault, Frostenson, Forum samt Svenska Akademien.
För det första. Arnaults systematiska övergrepp skyddades av den tystnadskultur som odlats länge i kretsarna omkring honom. Exklusivitet och utvaldhet utan någon som helst transparens är en utmärkt arena för den typen av ljusskyggt beteende. De utan makt är rädda för konsekvenserna av att ingripa, de med makt tycker polaren kan göra som han vill. Kanske är de också rädda av att förlora den inbillade flärd Arnault bidrog med.
För det andra. Kulturen är fylld av kungagörare och portvakter, i synnerhet för dem som har ambitionen att leva på sitt skapande. När så pass mycket makt konsolideras hos Svenska akademien och i förlängningen Arnault kan det få oanade konsekvenser, professionella och personliga, för de som behöver deras välsignelse. De få utvalda definieras av sin utvaldhet, de som försöker bryta sig loss eller göra motstånd får kanske ge upp sin dröm.
För det tredje. Arnault dömdes till slut till fängelse. Även om det är tveksamt att det väger upp de fängelser han skapade kring människor så är det ändå någon typ av upprättelse. Frostensons beteende var inga fysiska övergrepp, men kan på inga sätt ursäktas. Ändå kommer hon, Horace Engdahl, Anders Olsson och flera andra medlöpare i Svenska akademien lindrigt undan, både i Klubben och i diskussionerna kring Arnault. Det är tydligt att de delar den människosyn Arnault stod för, godkände hans handlingar och möjliggjorde att det fick fortsätta. Deras formidabla brist på omdöme har däremot inte fått några nämnvärda konsekvenser.
Klubben är en välbehövlig genomlysning av en del av kulturvärlden som tidigare varit dold i skugga. Gustavsson beskriver det bra, håller sig saklig i en situation som på inga sätt underlättar saklighet. Samtidigt tycker jag att hon pekar på de strukturella problem som uppstått kring Forum och Svenska akademien.
Utan kvinnornas vittnesmål, att de fann mod eller ork att berätta om sina upplevelser, hade inte Gustavssons bok varit möjlig, inte heller en fällande dom. Vi gör klokt i att tro på berättelserna och prata om vad som ryms i vår tystnadskultur så att inte detta ska kunna hända igen.