Helena Granström
192 s. Weyler 2020 (2020)
Kvantmekaniken är svindlande. Det har många gånger konstaterats, men dess otillgänglighet är kanske också nyttig? Vad händer, exempelvis, när man börjar applicera dess teorier på sådant som kärlek och relationer? Det är bland annat det Helena Granström (f. 1983) utforskar i sin nya roman Betydelsen av kärlek.
Romanen handlar om en namnlös författare som brukar skriva radioessäer och understreckare till Svenska Dagbladet, gärna på temat avancerad fysik. Förvillande likt Granström själv, men av föga betydelse. Å ena sidan försöker hon reda ut relationen till männen i sitt liv: den notoriskt otrogna småbarnspappan, konstnären hon blivit ihopbuntad med, den svage poeten och den starke poeten, ingenjören och sin sambo. Det går inget vidare bra bra. Hon söker närma sig någon, uttrycker åtrå till någon, försöker leva med och kanske förstå någon. Går det ens?
Frågan aktualiseras ytterligare när hon får ett mail med en fråga sprungen ur kvantmekaniska funderingar: Hur kan en villkorslös kärlek betyda något, om dess motsats är precis lika verklig?
Här är det kanske på sin plats med ett försök till förklaring (åh dessa stora ord) till fältet. Kvantmekaniken uppehåller sig vid frågor som rör de minsta saker vi känner till, partiklar mindre än atomer. Fysik i större skala har vi en hyfsad uppfattning om, men när det är på partikelnivå börjar fysikens lagar brytas, vilket är ett tecken på att lagarna är fel, inte verkligheten. Problemet är att om vi kommit fram till beskrivningar av verkligheten utifrån observationer låter sig inte partiklarna observeras och de ändrar egenskaper om någon betraktar eller mäter dem. Utifrån detta har teorier kring multiversum formulerats, det vill säga att verkligheterna blir fler, lika sanna, varje gång två saker hade kunnat vara sanna. Romanens brevskrivare ger ett exempel: ”Eller hur kan det betyda något att jag tar hand om mitt barn om jag vet att det finns ett annat lika verkligt universum där jag misshandlar det.”
Slut på avbrottet, jag gissar att jag missförstått, otillbörligt förenklat samt mansplainat, men jag erkänner också att jag inte riktigt begriper, så ta det med en nypa salt och rätta mig gärna om jag har helt fel.
Huvudpersonen begriper teorin, däremot, och letar i verk av Max Tegmark, Hugh Everett, Nils Bohr och andra mer eller mindre framstående personer inom kvantmekaniken. Vad hon däremot inte får rätsida på är kärleken. Brevskrivaren har i någon mån rätt i sina existentiella bryderier och dessa smittar av sig på huvudpersonen. Och vad värre är, det smittar av sig på läsaren.
Granströms förmåga att tvinna samman kärleksrelationer med filosofiska resonemang om liv och kvantmekanik är, utan överdrift, enastående, och jag kan inte komma på någon som med samma litterära finess och grundliga kunskap skulle kunna sammanföra detta till något läsbart. Betydelsen av kärlek är i alla högsta grad läsbar, om än inte lättfattlig. Med böljande rörelser förflyttar hon sig mellan vardagens betraktelser om hur det är att försöka närma sig en annan person med avancerade resonemang man kanske behöver ha en professur i avancerad fysik för att till fullo förstå. Men det gör inget, det är roligt och intressant och alldeles unikt.