Lina Wolff, inläst av Mirja Turestedt & Niklas Engdahl
7 h 40 min. Albert Bonniers förlag 2016 (2016)
2014 skrev Åsa Beckman sin krönika om Kulturmannen (”Kulturmannen. Porträtt av en utdöende art”, DN.se, 2014-04-27), drygt tre år senare blev hela svenska folket bekant med Kulturprofilen. Någonstans på den tidslinjen behöver vi också placera in Lina Wolffs (f. 1973) augustprisvinnande De polyglotta älskarna.
Även om beskrivningarna av romanen främst fokuserar på den franske författaren Michel Houellebecq och hans kvinnoskildringar är det lätt att konstatera att han knappast agerar i ett vakuum. Kulturmännen i De polyglotta älskarna, författaren Max Lamas och kritikern Calisto Rondas, är självupptagna, kåta och övertygade om sin rätt till att vara det på alla andras bekostnad. Det låter helt klart bekant.
De polyglotta älskarna är uppdelad i tre delar, dels skånska Ellinor som sätter in en kontaktannons, får svar från Calisto och beger sig in i ett förhållande med honom som främst kan beskrivas med stockholmssyndromet. Sedan är det nämnde Max Lamas som, ja, förför och förgör och drömmer om en älskarinna som kan tala alla språk samtidigt som kan skriver manuset ”De polyglotta älskarna”. Slutligen Lucrezia vars mormor uppvaktas av författaren.
Både Max och Calisto framställs med en satirisk precision, de är allt det som man föreställer sig att Kulturmannen ska vara. Jag suckar och störs, känner mig ointresserad av Kulturmannen som koncept och inser det orättvisa i att ställa De polyglotta älskarna mot exempelvis Klubben (2019) när den tidigare kom först. På något sätt förtar Matilda Gustavssons udden av all drift med Kulturmannen som stereotyp och de kulturmän som i olika grad uppfyller bilden. Inte ens när Max och Calisto förstör andras liv kan de låta bli att förhandla, begära saker i utbyte, visa uppriktig medkänsla.
Wolff erbjuder glimtar av motstånd, i Ellinor och i Lucrezias mamma, och det behövs. Annars blir den blinda Mildred, Calistos fru och Max medium (ja), en rådig och fri kvinna, men blind på ett sätt som för tankarna till en viss kulturprofilnära poet. Receptionisten som Max raggar upp på World Trade Center i Stockholm äcklar honom för sin språklöshet. Varken ord eller blick tilldelas då, men någon form av resurs har de ändå att sätta emot.
Det är något med De polyglotta älskarna som gör att jag inte kan hänge mig åt den på samma sätt som jag gjorde med Wolffs Bret Easton Ellis och de andra hundarna (2012). Kanske är det Kulturmannens starka närvaro, om än i karikatyrens form, kanske är det för att romanen kan vara en bok att läsa snarare än att lyssna på. Jag kan ändå se och förstå vad som är bra med den utan att det för den sakens skull klickar ordentligt. Lite synd, men samtidigt ett kvitto på att Wolff är någon jag vill läsa mer av (till skillnad från Houellebecq).