Ahmet Hamdi Tanpınar, i översättning av Claire B. Kaustell
576 s. Nilsson förlag 2018 (1962)
När det gäller böcker med klassikerpotential behöver jag tänka i två nivåer. Å ena sidan dess utförande, å andra sidan dess förmåga att tala genom tid och rum. I vissa fall finns det ingen konflikt däremllan; Gösta Berlings saga (1891) eller Mrs Dalloway (1925) klarar sig fint ur alla perspektiv. Vad det gäller den turkiska satiren Institutet för tidsinställning av alla ur av Ahmet Hamdi Tanpınar (1901—1962) är det däremot en mycket stor motsättning.
Så vi drar till med en klyscha: Ska jag ta de dåliga eller de goda nyheterna först? Eftersom jag inte hör några svar tar vi de dåliga.
Även bra böcker kan te sig långrandiga om de spänner över 576 sidor men om det är pratig prosa och ointressant berättelse blir det i det närmaste outhärdligt. Det var ofta jag övervägde att lägga ifrån mig Institutet för tidsinställning av alla ur av ren tristess. Huvudpersonen Hayri Irdal är misslyckad och hans levnadsteckning lika ”intetsägande och anspråkslös”[1. För att använda baksidestextens formulering.] som honom själv. Någon gång ska det dyka upp någon halvfantastisk organisation, men det ska dröja 300 sidor innan det överhuvudtaget börjar skymta och ytterligare ett hundratal innan det får fart. Innan dess är det bara tråkigt och därtill väldigt slappt korrekturläst (vilket tyvärr är genomgående).
Sedan händer något. Kafka kör säljsnack och vips så har ett institut som sägs hantera tiden tagit form ledd av den storslagne Halit Ayarci och lovar guld och gröna skogar med enorm budget och goda förtjänster. Alla involveras i glad nepotism och varje motgång vänds till en möjlighet. Det är som att kliva in i en presentation av en startup, affärsidén lika luddig som leendena är colgatevita.[2. Det finns andra, mycket bättre, tandkrämer.]
I detta läge blir romanen plötsligt intressant, Hayri Irdal blir samvetet och förnuftet som aldrig riktigt låter sig svepas med av de vackra orden. I stort hade detta parti kunnat vara en satir över samtiden och det är därför Institutet för tidsinställning av alla ur trots allt har någonting viktigt att säga så här 60 år senare. Om Tanpınar var före sin tid eller om tomma ord och storslagna planer funnits längre än IT-bubblor, Kickstarter och konferenser med svarta polotröjor låter jag vara osagt. Igenkänning är oavsett vilket total.