Lydia Yuknavitch, inläst av Melanie Alldritt, Jason Arias, Sean Davis, Zach Ellis, Melissa Febos, Jordan Foster, Domi Shoemaker, Mary Thompson och författaren själv
3 h 58 min. Simon & Schuster 2017 (2017)
A misfit is a person who missed fitting in, a person who fits in badly, or this: a person who is poorly adapted to new situations and environments. It’s a shameful word, a word no one typically tries to own.
Är jag en misfit? Missanpassad? Någon som missade att anpassa sig?
På det stora hela har det gått rätt bra för mig. Jag har familj, jobb, någon sorts socialt liv givet att jag har barn i en ålder där det inte är helt enkelt oavsett. Samtidigt har jag lyckats kameleonta mig genom många situationer, alltid känt mig någonstans mellan tolererad och adopterad. Aldrig riktigt med på lika villkor. Högst sannolikt är det huvudsakligen en känsla i mig, men till sakens natur hör att jag aldrig kommer veta.
Så, är jag en misfit? Jag läste amerikanska författaren Lydia Yuknavitchs (f. 1963) tankebok The Misfit’s Manifesto för att kanske få ett svar. Yuknavitch, tillsammans med en rad andra, tar tillbaka ordet misfit och höjer dem (oss?) för de egenskaper som skiljer en misfit från övriga mänskligheten. Och redan i början försöker hon sig på en definition som inte handlar om att känna sig lite apart ibland, de gör ju de flesta, utan en tillvaro där hela ens liv påverkas av sin oförmåga att anpassa sig. Och det kan kännas som en svaghet, en kamp, men The Misfit’s Manifesto är inte en bok om att sluta vara en misfit, att “bättra sig”, nej, det är en bok som tydligt pekar på varför misfits behövs.
Det tog Yuknavitch många snedsteg att komma till den insikten. Uppväxt i ett otryggt hem och med en pricksäker förmåga att sabotera för sig själv var det alltid en fråga om att välja överlevnad där andra kanske hade vågat ta en risk. Samtidigt tycks vägen för misfits bli gropigare än för andra, backarna brantare, vandringen ensammare.
Och förmodligen är det så det kommer vara. Hade en misfit kunnat anpassa sig hade det nog skett, det är liksom det som är poängen. Att acceptera detta och se sina styrkor är också att välja överlevnaden. Att vara excentrisk, udda, lite utanför är också att vara ramen för vad som är mänskligheten och en utmärkt position att forma mänsklighetens berättelser från.
Men, är jag en misfit?
Jag vet inte. Och vad viktigare är, det spelar kanske inte så stor roll. Vad The Misfit’s Manifesto visar, oavsett om man är en misfit eller inte, är att känslan av att tillhöra (eller inte tillhöra) är irrelevant. Alla tillhör, om än på olika sätt, och att omfamna den insikten är att ge sig själv chansen att inte gå under på vägen.