Tove Folkesson
421 s. Albert Bonniers förlag 2019 (2019)
Livet rinner.
In eller ut.
Ibland kan det inte skrivas på annat sätt.
I Tove Folkessons (f. 1981) självbiografiska roman Hennes ord. Värk I—III blir det extra tydligt och emellanåt oerhört smärtsamt.
Å ena sidan, Tove och hennes fru och den stora längtan efter ett barn. Barnet som lagstadgad rättighet. Tillvaron anpassas efter ägglossning och besök på sjukhuset, men hur lätt är det när man är firad författare som reser land och rike runt och tillvaron samtidigt skaver?
Å andra sidan, fötterna i den öländska myllan där hennes mormor så sakteliga rinner bort. Hon orkar inte, vill inte. Hemtjänstpersonal? Nej, då måste vi se till så att de kan ta källaringången, jag vill inte störa någon. Tove är där, ser och upplever och låter mormodern flyta över henne, alla erfarenheter som snart är försvunna när en äldre generation tar mig sig en äldre sorts liv.
Folkessons närvaro i Hennes ord. Värk I—III är total, på så sätt även läsarens. Det är omöjligt att värja sig för topparna och dalarna och känslorna kring liv och förlust. Det är nog inte många erfarenheter jag delar med Folkesson, men hennes ligger nakna framför mig. Inget skyddar. Det totala mötet sker i ett missfall som bearbetas över hundra sidor och hennes smärta pressas mot min egen, magnetiskt, på gränsen till för starkt.
Redan när jag läste Kalmars jägarinnor (2014) kände jag att det fanns något speciellt i Folkessons författarskap. Jag kom mig inte för att läsa de efterföljande delarna då, men Hennes ord. Värk I—III får mig att vilja dyka tillbaka in i hennes böcker, gamla såväl som kommande.