Sally Rooney, i översättning av Klara Lindell, inläst av Linnea Wikblad
10 h 12 min. Albert Bonniers förlag 2017 (2017)
Irländska Sally Rooney (f. 1991) har beskrivits som millenniegenerationens stora författare och hon har gjort succé världen över med sina relationsdramer som utmärker sig främst för att människorna får vara människor och hur perfekta de än må vara är de fortfarande rädda, osäkra och försöker göra rätt. Debutromanen Samtal med vänner är inget undantag.
Frances är kylig, en poet som tillsammans med sin vän (och ex-flickvän) Bobbi framför texterna på scen. De har inte slagit stort än, men något finns där ändå. Under en poesiafton träffar de Melissa som vill göra ett reportage om dem och de blir hembjudna till henne i det ändamålet. Där finns Nick, den skådespelande maken. Frances ser Bobbi dras till Melissa och börjar oskyldigt och osmidigt flirta med Nick, vilket leder till att de inleder någon sorts affär.
Precis som i Normala människor (2018) är förvecklingarna egentligen små. Folk menar väl men gör fel för att det är svårt att vara en människa bland människor. Småaktiga känslor som svartsjuka, avundsjuka och revanschlusta, kanske till viss del även stolthet, gör det svårt att säga som det är, säga hur man känner, berätta hur det känns. Rädslan att bli påkommen, som om man kan spela ett spel, är så stark. Att, exempelvis, Frances inte alls är kylig utan eventuellt upp över öronen kär är ett nederlag som hon inte alls är bra på att hantera. Jag tycker om Rooneys porträtt och det är något alldeles särskilt med att kliva in i en värld befolkad av människor så olika en själv men som man känner igen och hittar beröringspunkter med. Sådant som gör det lättare att vara en människa bland människor.
Till skillnad från Normala människor är debuten inte lika tekniskt välberättad. Där den hade en mycket förfinad teknik att berätta saker utan att berätta är Samtal med vänner en mer rak berättelse utifrån Frances perspektiv och inte mycket utelämnas. Det gör inte boken dålig, men den når inte upp till riktigt samma nivå som efterföljaren som, om jag hade skrivkurser, skulle vara obligatorisk läsning för studenterna.