Gun-Britt Sundström, inläst av författaren själv
16 h 56 min. Bonnier Audio 2018 (1976)
Vid en ålder av 34 år upptäckte jag Maken av Gun-Britt Sundström (f. 1945), romanen unga kvinnor gav till sina partners i hopp om att de skulle förstå. Jag har haft den oläst i bokhyllan sedan 31 maj 2018, men det krävdes en övertygande kollega, för övrigt omnämnd i Sundströms Skrivliv, för att jag skulle ge mig i kast med den, och som synes inte ögonledes. Hur som helst.
Det ligger en lapp på mitt skrivbord: ”Gustav har ringt.”
Gustav? Jag känner ingen Gustav?
Det är en oerhört bra inledning på en roman och berättelsen om Martina och Gustav fortsätter i ungefär samma stil. Martina är självständig, frihetstörstande och oromantisk. Gustav är konventionell, traditionell och på jakt efter den stora på passionen. Martina och Gustav är inte särskilt lika varandra, men dragningskraften dem emellan är så stark. Martina älskar Gustav som mest när han inte är med, Gustav vill ha Martina i ett normalt förhållande, ingen av dem ger sig, ingen kan ens ge upp. Vill du gifta dig med mig? går som ett ledmotiv genom boken. Svaret är alltid nej. De försöker träffa andra men andra är inte Gustav, andra är inte Martina. Så länge de inte ljuger för varandra går det kanske att reda ut livet.
En förhållanderoman är undertiteln och det är precis vad det är, över nästan 17 timmar (eller 550 sidor om man läser) och sju år spänner relationen. Det hela är beskrivet ur Martinas perspektiv och nyckeln till Makens briljans är i mina ögon hur Sundström låter huvudpersonen vara barnet som avslöjar kejsarens nakenhet. Hennes perspektiv är hennes eget och hon förstår inte förväntningarna på hur man ska känna och leva och vara. Hon vill ju vara fri och rationell, men det är som om kroppen bedrar henne.
Sundströms bruk av berättare påminner en hel del om exempelvis Olga Tokarczuks i Styr din plog över de dödas ben (2009) och Graeme Simsion i The Rosie Project (2014). I deras romaner är huvudpersonernas särart själva poängen och deras unika filter är en utanförposition. I Maken upplever jag snarare att Martinas position är tänkt att vara inifrån, att luckra upp, vända på och testa samhällets konventioner gällande tvåsamhet. Sundström är inte bara väldigt träffsäker, dessutom är hon mycket, mycket rolig och jag kom emellanåt på mig med att skratta högt åt situationerna, tankarna. Jag fullkomligt älskar det, tankarna, tidsandan, humorn, hur svårt det kan vara. På intet sätt känns denna förhållandevis långa roman för lång, tvärtom hade jag gladeligen stannat i Martinas och Gustavs förhållande länge till. Och jag tror att många skulle ha nytta av att läsa den även på 2020-talet.