Björn-Ola Linnér & Victoria Wibeck
198 s. Cambridge University Press 2019 (2019)
Det är synd att kalla det här för en recension, snarare en presentation, för det är svårt att vara riktigt partisk när det är någon nära en som skrivit och ja, Victoria Wibeck råkar vara min svägerska. Hon är liksom Björn-Ola Linnér professor vid Tema Miljöförändring, Linköpings universitet. Boken Sustainability transformation handlar om deras forskning till meningsskapande vid samhälleliga omställningar och i synnerhet den vi måste göra på grund av de av människor skapade klimatförändringarna.
För att detta inte ska bli en (illa underbyggd) opponering tänkte jag inte uppehålla mig särdeles länge vid formen, men det Wibeck[1. Du får ursäkta att jag använder ett mindre familjärt uttryck, Victoria, för i någon mån måste jag ju ändå hålla på formen!] och Linnér gjort är att titta närmare på samhällsförändrande processer från förr, exempelvis industriella revolutionen och abolitioniströrelsen mot slaveriet, i fokusgrupper låtit personer från Kap Verde, Guangzhou, Fiji, Colorado och Sverige diskutera samhällsförändringar utifrån deras perspektiv, samt granskat texter som handlar om klimatomställning.
Den här typen av akademisk litteratur riktar sig inte till en bred allmänhet, men när jag läser slås jag av hur tätt sammanknippat allting ändå är. Wibeck och Linnér har egentligen ett ganska litet område, men ju mer de skrapar på ytan desto större blir det. De historiska parallellerna är tydliga, liksom att skillnaderna mellan olika delar av världen påverkar hur befolkningen ser på sin roll och sitt behov. Kap Verde och Fiji lider redan svårt att klimatförändringarna och hos befolkningen där, liksom i såväl policy som praktik, är en positiv inställning till möjligheten till förändring av nödvändighet, annars går platserna under. I Kina (med sina bekymmer) finns det en syn på förändring som något som sker från statligt håll, men samtidigt något det finns en tydlig önskan om att Guangzhou, som tillhör Kinas mest utvecklade städer, tar täten. Medan det i Sverige, ett av världens mest utvecklade länder, finns en hopplöshet kring vad som kan och borde göras, vem som borde göra vad och effekten därav. Än så länge tror vi oss ha privilegiet att misströsta och vela.
Det som jag personligen finner mest intressant och som imponerar på mig mest är Wibecks och Linnérs förhållande till det skrivna ordet. Genom att titta på policydokument, nyhetsartiklar , forskning undersöker de narrativ kring samhällsförändringar och finner fem nyckelnarrativ, förändring som: en resa, en byggprocess, ett krig, ett samskapande och som en återhämtningsprocess. Det är lätt att känna igen, jag tror alla fem varianterna har återkommit på olika sätt i den klimatöverlevnadslitteratur jag har kommit i kontakt med och det närmar sig också poängen med Wibecks och Linnérs forskning: hur förstår vi och skapar mening kring den ofrånkomliga samhällsomställning som står framför oss (vare sig vi faktiskt gör något eller inte)?
Ibland unnar jag mig lyxen att hänfalla åt tröstlöshet. Inte särskilt länge, ska tilläggas, men tillräckligt för att ställa mig frågan: skulle jag orka att forska, att verkligen betrakta något med den distans som krävs av en akademiker, om klimathotet? Wibeck och Linnér tillägnar boken sida barn (varav två är mina barns kusiner): ”To our respective children […] and the world that will be theirs.” I samma mån som jag drivs att skriva om och läsa om vår tids största fråga är det i grund och botten detta det handlar om och då inser jag att jag hellre ser samhällsförändringarna som något som måste ske, framåtblickande, än som något att privilegierat vela kring. Det är mitt sätt att skapa mening.