Mary Oliver
442 s. Penguin Books 2020 (2019)
Egentligen är det ganska märkligt att en poet som amerikanska Mary Oliver (1935—2019) inte översatts till svenska, men kanske har tillfället aldrig varit bättre än när samlingen Devotions finns tillgänglig. I denna ”Best of”-volym har hennes dikter från sex decennier som verksam poet samlats och ger en bild av en föränderlig författare som ändå behållit sin röst.
Devotions presenterar dikterna i omvänd kronologisk ordning, det vill säga: börjar från slutet. Effekten blir en nästan Benjamin Buttonsk återgång, från en mogen poet på ålderns höst (hon diagnostiserades med lungcancer 2012, då 77 år gammal, men friskförklarades senare) till en mer yvig och (kanske) radikal betraktare av samtiden. Kopplingen till naturen är dock ett starkt genomgående tema, och inte bara jag har sett band till Harry Martinson i tematiken.
This morning the redbirds’ eggs
have hatched and already the chicks
are chirping for food. They don’t
know where it’s coming from, they
just keep shouting, ”More! More!”
As to anything else, they haven’t
had a single thought. Their eyes
haven’t opened yet, they know nothing
about the sky that’s waiting. Or
the thousands, the millions of trees.
They don’t even know they have wings.And just like that, like a simple
neighborhood event, a miracle is
taking place.
I dikten ovan, ”This morning”, ryms både Olivers naturnära placering, men också en annan viktig aspekt av hennes hela författarskap. Till en början är naturen sin egen, visserligen något förmänskligad, men ändå inom sina egna ramar. På näst sista raden introducerar hon miraklet. Visst, nu för tiden finns det en mer sekulär uppfattning av ordet ”mirakel” (och jag själv skulle säkert kunna beskriva ett fågelbo med ungar som ett mirakel), men genomgående hänvisar Oliver till en religiös natursyn. Gud finns, men är inte större än sin skapelse, snarare är hen i skapelsen, i fågelungar och bäckar och gräs och rävar. Hon skriver på ett sätt som inte får ateisten i mig att skygga undan utan snarare förstå hur hon menar, som i ”Prayer”:
It doesn’t have to be
the blue iris, it could be
weeds in a vacant lot, or a few
small stones; just
pay attention, then patcha few words together and don’t try
to make them elaborate, this isn’t
a contest but the doorwayinto thanks, and a silence in which
another voice may speak.
För Oliver, liksom för hennes Gud, finns inte stort och smått, eller snarare: det stora kan finnas i det lilla och vice versa. Hon är en uttolkare av naturen och av vår relation till något större och ibland, som i ”Three things to remember”, sätter hon ord på en tanke eller en känsla som inte kan lämna en:
As long as you’re dancing, you can
break the rules.
Sometimes breaking the rules is just
extending the rules.Sometimes there are no rules.
Olivers författarskap, boken Devotions, skapar ett utrymme där det är omöjligt att vara ensam. Jag tycker verkligen om dikterna och de dörrar hon öppnar genom dem, även om jag inte alltid kliver igenom. Det är synd och skam att hon ännu inte är översatt, men jag får glädjas åt att hon skrev på ett språk jag åtminstone kan ta till mig.