Jenny Wrangborg
140 s. Ordfront 2014 (2014)
Jag är inte den sortens poesiläsare som bländas av det ogenomträngliga, nej, det måste finnas en väg mellan mig och det skrivna ordet för att något i mig ska börja vibrera. Mellan mig och Jenny Wrangborgs (f. 1984) Vad ska vi göra med varandra är denna väg en autostrada.
Wrangborg är en uttalad vänsterpoet, det är kanske bäst att börja där för redan i själva blicken på världen finns det beröringspunkter. Hon pendlar skickligt mellan rader om ojämlikhet och krig som samhällsproblem och effekten de har på ett enskilt liv. Ibland från rad till rad, men hela samlingen har en puls som tydliggör att, för att använda en sliten klyscha, det privata är politiskt.
Genom tunnlarna över spåren
ner mot torget
förbi upptrampad mark under
brunt grässkolgårdsskrik och panik i blicken
hos 11-åringarna vid cykelvägen bort
mot Tunagatan
där du en gång trodde
att vi skulle bli gamla tillsammansdär ligger fortfarande
brev med adresser jag glömt bort
meddelanden som aldrig nådde mig
innan tredje
andrahandskontraktet blev mitt
och jag glömde bort
att älska dig
I dikterna finns också ett uppbrott, ett du som av olika anledningar blev allt vagare i konturerna, en saknad som aldrig riktigt gick att glömma eller fylla. Bilderna är så fulla av liv när kärleken, vad nu det är, glöms bort i flyttkassarna mellan andrahandskontrakt och skiftarbete. Det går att vara lyckligt förälskad och ändå känna igen sig i att det är människor som älskar i en stad som är så oförlåtande.
Wrangborgs Stockholm är tydligt. Människor, på och kring varandra, men ensamma trots att det ibland till och med bor i samma lägenhet. Hon lägger ett förstoringsglas över ensamheten, manar oss att se på den, tänka på den, inte bara känna den och leva med konsekvenserna av den. När trafikljusen till slut slår om kan vi se till oss själva eller erkänna att fler åker i samma fil.
Samlingens sista dikt, ”En ljusare vår” är också dess längsta, en elegi över ett år som börjar sent i september. En ström av intryck: timanställningar och folkhemsavveckling, brutna löften och obrukbara kroppar, demokratins höst och nya arbetarpartier. Jag kommer på mig med att försjunka i Wrangborgs ord, en guide på en safari i klassamhället, och det är starkt:
Det är sent i september
sommaren slocknar utmed rälsen
jag ser hösten tända fyr på träden
och med böjt huvud korsa torget
allt är aska
Wrangborg vill berätta, vill att vi ska känna, och bibehåller en poetisk integritet genom hela Vad ska vi göra med varandra som slår an så många toner i mig. Det här är, enligt mig, samtidspoesi när den är som bäst.