Nalo Hopkinson
271 s. Grand Central Publishing 2012 (1998)
Det är lätt att stirra sig blind på den närmaste sfären när det blir fråga om dystopier. De som överlever och lever ser ut ungefär som jag och har ungefär samma erfarenheter som jag. Därför är det nyttigt att höja blicken och leta efter narrativ med annan bakgrund. Jamaikansk-kanadensiska Nalo Hopkinson (f. 1960) har i romanen Brown Girl in the Ring förlagt handlingen till Toronto efter den ekonomiska kollaps de rika lämnade efter sig och fokus ligger på den karibiska minoriteten i området.
Nog har det lugnat sig lite, efter kravaller och elände, men det vore synd att säga att särskilt mycket är bra. Alla får klara sig själva, gatubarn försöker reda sig medan våldsamma gäng sätter staden i skräck. Brown Girl in the Ring tar sin början i att gänget får i uppdrag att hitta en människa som, villigt eller ej, kan tänka sig att donera sitt hjärta till en döende politiker. Tony som får uppdraget är inte alls sugen utan försöker komma undan med hjälp av Ti-Jeanne (vars barn han inte vet att han är pappa till) och hennes mormor Gros-Jeanne vilka, sägs det, har kontakt med andevärlden.
Bokens verkliga huvudperson är Ti-Jeanne, ensamstående småbarnsmamma som drömmer hemska mardrömmar, ser syner och, vad det verkar, står i nära samband med andra sidan. Mormodern vill och försöker lära henne, men det är inte lätt över generationsgränserna, särskilt inte när mammans/dotterns försvinnande svävar mellan dem som ett oöverstigligt hinder.
Trolldomen finns hur som helst, och Hopkinsons stora styrka i romanen är hur hon låter den smälta in i den kollapsade världen. Den karibiska folktron får här komma till sin egen rätt, inifrån sedd, och med dess starka koppling till kropp och ande. Emellanåt är det väldigt våldsamt och obehagligt framställt, andar som besitter kroppar med liksom tänjer ut dem för att få plats, spökmoln som gnager och sliter itu och människor som flås, men den sortens obehag är aldrig poängen.
Hopkinson skriver också repliker på ett kreolspråk som tar ett tag att komma in i. Ordföljd och grammatik är ovana för mig, men efter hand flyter jag liksom med och effekten blir också tydlig gällande vem som är vem i den värld vi befinner oss i:
”I used to hide it from you when I was seeing with them. I don’t really know why, doux-doux. From since slavery days, we people get in the habit of hiding we business from we own children even, in case a child open he mouth and tell somebody story and get them in trouble. Secrecy was survival, oui? Is a hard habit to break. Besides, remember I try to teach about what I does do, and you run away?”
Brown Girl in the Ring är på det hela taget en välbehövlig berättelse i en genre som annars ofta känns lite överbelamrad. Den är originell och skriven med integritet och borde vara given läsning för den med dragning åt dystopier.