Laurent Binet, i översättning av Sara Gordan
302 s. Albert Bonniers förlag 2021 (2019)
Redan efter att ha läst Laurent Binets (f. 1972) filosofisk-lingvistiska thriller Språkets sjunde funktion (2015) förstod jag att det var en författare som jag kommer att återkomma till.[1. Jag antar att det finns en viss ironi (kanske, oklart om det är rätt ord) i att denna text inledningsvis konstrueras ungefär likadant som texten om Språkets sjunde funktion.] Det finns något behjärtansvärt i att ta ut svängarna på det sätt han gör, där både idé, form och resultat kan bli en helhet. I den senaste romanen, Civilisationer fortsätter han på samma spår men med ett helt annat alternativhistoriskt grepp.
Vad skulle ha hänt, frågar sig Binet, om det istället var civilisationerna från Syd- och Centralamerika som koloniserade Europa? Nå, låt oss se.
Inledningsvis får vi följa med Binet på en nordisk folksaga, en äventyrsberättelse, där vikingen Freydís Eiríksdottir seglar över havet och efter en del strapatser introducerar diverse framsteg och guden Tor hos det första ljusets folk söder om Vinland, i Gryningslandet.
Sedan presenteras vi för Christopher Columbus dagbok. Vi vet hur det gick till, men hos Binet blir istället Columbus tillfångatagen, de flesta dödade, och deras båtar beslagtagna. Efter ett inbördeskrig mellan bröderna Huascar och Atahualpa flyr den senare med skeppen fyllda med guld, silver och lamor, över havet till den femte provinsen (som vi känner igen som Europa). Här tar Atahualpakrönikan vid, skriven som en historisk redogörelse för Inkans framfart där han med list, diplomati och våld lägger kontinenten under sina fötter, ett rejält avtryck i religionskrigens politiska realiteter. Allt går inte smärtfritt, men folken i den femte kontinenten med sin uppspikade gud och dvärglamor har inte mycket att sätta emot.
I sista delen flänger Cervantes runt, antihjälte i sin egen pikaresk, och upplever det nya normala i hans Europa.
De fyra delarna är sinsemellan helt olika i tilltal, väl sprungna ur respektive genre. Binet vet vad han gör, något som bidrar till trovärdigheten i Civilisationer och den historiska process den redogör för. Som berättelse är romanen därmed ganska omodern vilket är poängen, antar jag, men som pastischer är de däremot utmärkta. De fyra delarna står i dialog med varandra, så som historiska texter ofta gör, samtidigt som Binet, åtminstone givet mina halvdana kunskaper, visar sig behärska epoken. Det är ett imponerande verk på så sätt.
Civilisationer är inte en fartfylld bladvändare, men på samma sätt som Språkets sjunde funktion vände sig till filosofer och litteraturvetare, vänder Binet sig här till historiker och kulturvetare. Kunnigt, perspektivvidgande och härligt spekulativt.