Hans Gunnarsson, inläst av Lena Endre, Gerhard Hoberstorfer och författaren själv[1. I bokversionen ska novellerna ackompanjeras av illustrationer av konstnären Martin Wickström. Dessa är av naturliga skäl inte med i ljudboksversionen.]
5 h 7 min. Bonnier Audio 2021 (2021)
När jag sitter här och skriver har jag radhusgatan strax nedanför. Då och då går någon förbi på cykelvägen och postbilen kör i sitt ryckiga tempo mellan postlådorna. Under snedtak och bakom fasader ryms många separata liv, men likt mycel breder samhörigheten ut sig. Samhörigheten. Obarmhärtig, kraftfull och med en alldeles egen logik. Just det tror jag är vad Hans Gunnarsson (f. 1966) vill ringa in i novellsamlingen Bormann i Bromma.
Novellerna tar ofta avstamp i något alldagligt (även om den punkten kanske passerat redan innan första orden skrivits). Tupperware-partyn, personer på glid, bastukvällar med ”grabbgänget”, golf. Inget uppseendeväckande egentligen, men det är som om Gunnarsson sitter med en bunsenbrännare och sakta men säkert höjer lågan intill kokpunkten, och vips har vardagen övergått i karneval. Berättar gör ett ”vi”. Vi gjorde sig, vi gjorde så. Samhörigheten, gemenskapen. Så länge man tillhör är man skyddad av kollektivet, så snart man avviker är man uthängd och övergiven, till dess att någon annan är mer uthängd.
Att läsa Bormann i Bromma känns som att kliva in i en radikal Facebook-grupp eller en riktigt uppeggad bostadsrättsförening. Konformitet är allt, de utanför är fienden, eller åtminstone värd all vår misstänksamhet. Gunnarsson åskådliggör det här med oerhört skärpa. Det är drastiskt, det är hemskt och det är emellanåt något så hysteriskt roligt. Det är de värsta mardrömmarna (ja, ungefär) framför en skrattspegel och till skillnad från många novellsamlingar tror jag Bormann i Bromma mår absolut bäst att läsas ihop. Trots att berättelserna skiljs åt är de som en obruten kedja som slutar i en (något onödig, kan jag tycka) epilog.
Det finns något väldigt mellanmjölkigt över hela auran kring Bormann i Bromma, men innanför väntar något som svårligen kommer kunna lämna dig oberörd. Årets hittills gladaste litterära överraskning, måste jag tillstå.