Charlotte McConaghy, i översättning av Carina Jansson, inläst av Gunilla Leining
8 h 29 min. Lavender Lit 2021 (2020)
Det är nära framtid, förvillande lik vår egen tid, och massutrotningen av naturen har fått fortgå. Fisket är på gränsen att förbjudas, skogarna så få att det krävs att man bokar en tur. De djur som ännu inte utrotats är farligt nära utplåning. Silvertärnorna, exempelvis. I Charlotte McConaghys Den sista migrationen gör Franny Stone allt i sin makt för att följa med dem på en sista tur över världshaven.
Den sista migrationen är i alla avseenden en klimatroman i samma tradition som The Overstory (2018), Flight Behaviour (2012) och Maja Lundes Klimatkvartett. Människor, med vårtor och allt, gnuggas mot de livsförutsättningar som nu håller på att försvinna på grund av mänsklighetens rov. Franny är sedan barnsben intimt förknippad med fåglarna, mycket mer än med sin mamma som överger henne när Franny bara är tio år. Nej, det är de matade kråkorna som utgör hennes familj. Hon redde inte ut skolan, redde kanske inte ut någonting, men av en händelse stöter hon på (i dubbel bemärkelse, antar jag) ornitologen Niall Lynch som öppnar en helt ny dörr till fåglarna för henne. När de får sändare på tre silvertärnor bestämmer sig Franny för att åka med fiskebåten Saghani vartän de tar vägen, vad det än kommer att kosta.
Den sista migrationen är i ungefär lika många avseenden en psykologisk thriller, där Frannys ohälsa och hemliga bakgrunden utgör ett lika stort spänningsmoment som huruvida någon någonsin kommer att hitta några fåglar igen. Hennes driv och flyktbeteende är nästan lika stark som hennes självdestruktivitetet, kanske är det inte så konstigt när inte mycket längre tycks spela någon roll? Stämningen har jämförts med den i Där kräftorna sjunger (2018) men till skillnad från den senare håller Den sista migrationen ihop utan personlighetsförändrade krombukter.
Det är inte så konstigt att det kommer en bredare palett av klimatromaner, det är trots allt vår tids största ödesfråga (även inberäknat pandemier och politiska tv-debatter), och Den sista migrationen bidrar med en annan vinkel än många av de romaner som fått genomslag på sistone. En trevlig bekantskap och något jag kan tänka mig att läsa mer av.