Kerstin Ekman, inläst av Lennart Jähkel
5 h 6 min. Albert Bonniers förlag 2021 (2021)
Erri de Luca, i översättning av Madeleine Gustafsson
68 s. Elisabeth Grate förlag 2021 (2009)
Det slumpade sig så att jag kort efter varandra läste italienske Erri de Lucas (f. 1950) kortroman Fjärilens tyngd och Kerstin Ekmans (f. 1933) Löpa varg, två böcker som om jag skulle skrivit om dem var för sig skulle få er att tro att jakt blivit ett specialintresse. Bara om jag samtidigt hade läst Lise Tremblays bok Djur (2017) hade jag accepterat ett mönster. Hur som helst!
I de Lucas Fjärilens tyngd får vi möta alpgeten som växte upp utan flock och sedan, med styrka och list, blev alpgetternas kung, fullföljde kampen där andra hade nöjt sig med en markering. Märkt av striden har fjärilar i generationer levt på hans horn. Med gevärspipan riktad mot alpgeten finns den åldrade namnlösa jägaren, en tjuvskytt, som levt livet lika mycket på berget som nedanför. Båda känner de att slutet närmar sig. Den ena vill döda den som alltid gäckat honom, den andra vill dö på sina egna villkor.
Även i Ekmans Löpa varg finner vi en åldrad jägare, inte alls lika anonym och inte alls lika statisk som hos italienaren. Ulf Norrstig har varit jaktlagsledare länge, men även han känner att det är dags att lämna över till någon annan. Detta understryks efter att han från sin mögelanfrätta husvagn sett en stor varghane, långbent och grå, i skogsbrynet. Upplevelsen slår rot i honom, men i hans trakter är det nästan lika svårt att säga varg som förr i tiden, som om blotta omnämnandet frammanar något rysligt. Licensjakt eller ej, de andra jägarna vädrar blod.
De Luca låter förhållandet mellan människan och dess villebråd målas upp i spänningen mellan två bergsklättrande övervarelser. Varken andra människor eller andra getter har någon avgörande betydelse i denna tvekamp, men det är också lite otydligt vad som har betydelse. Syftet är en slutpunkt. Final snarare än förändring och i slutänden finns inget mer. Jag vill förföras av de Lucas saga, men gör det inte. Trots den ringa längden blir det aldrig kärnfullt, trots några välfunna formuleringar: ”Det var vinden klädd i klöver och horn, det var den vind som driver moln och sopar stjärnor.”
Löpa varg är däremot en bok i rörelse. Ulf Norrstig står inte still, trots viss stillsamhet. Mötet med vargen förändrar honom i grunden eller, kanske, tippar honom över en kant där inte bara vargen utan älgar, rådjur, harar går från att vara ”allt” han dödat till att vara ”alla” han dödat. Det skiljer bara en bokstav, men den lilla skillnaden gör naturens varelser till subjekt. När skogen brinner en varm sommar är det inte bara skogen som brinner, det väcker frågor om dess innevånare.
En avgörande skillnad mellan böckerna är också att Ekmans roman har nerv och intrig som driver på läsaren. Det finns ett mysterium att lösa, det finns lojalitet att fördela till romanens figurer. I Fjärilens tyngd saknas det i princip. Den är en stämningsskapelse framförallt och som sådan ganska tunn. Är det ett kargt berg mot en skog som Ekman mästerligt täljer till litteratur? Något åt det hållet.
Jag imponeras alltid av Ekmans självklarhet, i Löpa varg likaväl som annars, att det aldrig tycks finnas någon tvekan i hennes prosa. Hon tummar varken på tema eller berättelse, sömlöst glider de samman till ett något som, ja till skillnad från Fjärilens tyngd säger väldigt mycket. Om samtiden, om vargfrågan, om klimatet, om ålderdomen, om skogen, om livet.