Kazuo Ishiguro, i översättning av Niclas Hval, inläst av Eva Röse
10 h 16 min. Wahlström & Widstrand 2021 (2021)
I en sällsynt sågning redogjorde jag hur underväldigad jag var av Never Let Me Go (2005) av brittiske nobelpristagaren Kazuo Ishiguro (f. 1954), en bok som föll hårt på varje given punkt. När jag nu tagit mig an hans Klara och solen går problemen igen, men inte riktigt lika illa, lyckligtvis.
I vad som får antas vara en nära förestående framtid isoleras barn för att skyddas mot … något. Istället för mänskliga vänner köper deras välbeställda föräldrar artificiella vänner att sällskapa med. Klara är en sådan AV och trots att hon är en tidigare modell väljs hon av 14-åriga Josie. Att barnet är sjukt på något vis står tidigt klart, men vad och hur vet de knappt själva. De blir dock bästa vänner och Klara använder det yttersta av sin iakttagelseförmåga för att hjälpa Josie. Det verkar, tycker Klara, som att solen som ger henne liv även skulle kunna hjälpa Josie.
Framtiden är dystopisk, det är tydligt. Föräldrar till rika barn lyfter dem, någon form av genetisk förädling som inte alltid fungerar, men processen har skapat nya klasser: de som har råd att stärka sina barn och de som av olika anledningar inte gör det. Ishiguro lägger återigen grunden till en bra idé, det finns något här i tematiken rörande vad som gör någon till människa, vad det innebär att älska och vad det är värt för att särskilja sig från pöbeln. Klara som berättare skulle också kunna vara en bra kanal för att säga något om oss. Hon iakttar, försöker förstå, drar slutsatser. Inte alltid riktiga, men utifrån-perspektivet fyller en funktion.
Men det är något med Ishiguros böcker, Never Let Me Go otvivelaktigt men även här i Klara och solen, något som gör att det inte riktigt fungerar. Jag tror det är människorna som är problemet. Jag tror inte på Ishiguros figurer, eller snarare, de blir aldrig mer än figurer vars gester och känslor tycks påklistrade, relationerna är konstlade. AV:n Klara lever i mycket större utsträckning än övriga i boken och hade det inte varit för det hade jag nog varit lika lite förtjust i den här romanen som i Never Let Me Go.
Och jag tror att det hänger på Margaret Atwood. Atwood är en författare av liknade ”spekulativ fiktion” som Ishiguro, men i sina bästa stunder lyckas hon väva samman idé, värld och personer, hur fantastiska de än tycks vara, till något som är större än delarna. Hon lyckas säga något och har en litterär förmåga som griper tag i läsaren utan pardon. För mig snuddar aldrig Ishiguro vid det och därmed faller hela premissen.
Fast att Klara och solen inte är direkt dålig, och ett klart steg uppåt från Never Let Me Go, tror jag att jag är klar med Ishiguro nu.